Måltabloggen

Returen i business class

Så är man hemma i Åbo igen, och det är dags att summera Maltavistelsen.

Jag kom ju till Åbo redan natten till söndan, så det här inlägget kommer kanske lite sent. Det beror bland annat på att min gamla Mac-laptop, som jag hade med mig på resan, kraschade i går när jag loggat in på bloggen för att skriva ett avslutande inlägg.

Kraschen är trist, förstås, men samtidigt en rätt bra illustration av hur det kändes att återvända från 30-graders-Malta till en kall, regnig natt i Finland.

Så jag förstår min Mac mycket väl. Den är nu förd till Varimport på service, där de menade att den kanske bara har ett kabelfel. (Det skulle vara härligt, men där slutar också min identifikation med min dator. Inga ”kabelfel” här inte!)

Men tillbaks till Malta. I slutet av det senaste inlägget var jag visst på väg till ett avslutande, obligatoriskt möte på byrån som ordnat praktikutbytet. Jag berättade för dem att allt funkat utmärk. Så fick jag tillbaks min hundralapp som varit panten för lägenheten – och så överräckte jag en Fazers blå till Hanien, Kristina och Anastasia som var de på byrån jag haft att göra med. Mycket trevligt.

På tal om hundralappen så erbjöd jag mig faktiskt att inte ta emot den i sin helhet. Saken var nämligen den att jag i torsdags skulle öppna en mycket tjurig färgburk på bygget (det var en blå specialfärg för en fondvägg i en hög burk med mjukt plastlock). I brist på andra tillhyggen tog jag fram min nyckelknippa och försökte pilla upp locket med första bästa nyckel.

När jag senare på dagen kom hem till lägenheten insåg jag att det var lägenhetsnyckeln jag använt, och att den böjts lite. Jag böjde tillbaks den, och den funkade som normalt och man såg inget fel på den.

Men så började förstås tanken gnaga att metallen i nyckeln ändå tröttnat lite, och för mitt inre såg jag hur någon 17-årig utbytesstuderande står mitt i natten i trapphuset med en brusten nyckel.

Så jag sa till Hanien att de gärna kan dra av en tia (samma summa som om man tappat sin nyckel) och fixa en ny, för jag vill inte riskera att ha nåt sånt på mitt samvete. Hon gick och konsulterade en chef och återvände med detta budskap: normalt ta de en tia för allt som har med nycklar att göra, men på grund av min fenomenala ärlighet (!) kan jag själv gå till en affär och göra en ny nyckel så blir det billigare för mig.

– Perfekt! sa jag till Hanien. Så får jag samtidigt chansen till en ny vardagsupplevelse i Malta.

Dessutom hade jag också själv funderat på att fixa en ny nyckel, men tänkte att det är bäst att kolla med byrån först.

Jag tackade för mig och begav mig ut i Hamrun, staden där byrån finns men som jag inte stiftat närmare bekantskap med. Jag började traska längs huvudgatan San Guzepp, som är lång och tätt packad med affärer.

När jag efter några hundra meter inte sett röken av nån som kunde fixa en nyckel klev jag in i en långsmal båtaffär. Längst in, bakom gummibåtar som hängde från taket, satt en man vid ett bord. Han visste genast berätta att ”Kauki” är stället jag söker, och förklarade vägen.

Jag tackade, följde hans direktiv och hittade efter några hundra meter järnhandeln på en sidogata – låt vara med annan stavning än den jag föreställt mig.

Jag steg in till Cauchi och frågade om de kan svarva till en nyckel. Visst, sa kvinnan bakom disken, och nån minut senare hade jag ett splitternytt exemplar i handen. Jag började ta fram en sedel – en femma, tror jag – för att betala, men då frågade kvinnan om jag inte har mindre pengar.

Lite förvånad frågade jag hur mycket nyckeln kostade, och hon svarade 1 euro. Vilket, sa Chester-Roy senare på kvällen, är det normala priset här.

Cauchi är en av de där små bygghandlarna som finns i alla maltesiska städer.

Jag stack hem och kunde konstatera att det på alla sätt var lyckat att jag fixat en ny nyckel. Den gamla hade nämligen strulat (redan innan böjen) så att man ofta fick stå och vicka på den i en halvminut för att låsa dörren.

Likadant var det för min tyska lägenhetskompis, och Hanien på byrån sa att låsen på Malta är ett stående skämt eftersom de ofta strular på det här sättet.

Nu visade det sig dock att den nya nyckeln fungerade perfekt, så nyckelvickandet jag hållit på med under min Maltavistelse berodde kanske på att den gamla nyckeln var lite slarvigt gjord och inte riktigt matchade låset.

På kvällen hade Chester-Roy och jag bestämt oss för att ta en öl i St Julian’s. Han var och åt med sin sambo (hon med sminkbutiken, som jag nämnde i ett tidigare inlägg), och vi WhatsAppade om var vi skulle träffas. Jag insåg att jag hunnit röra mig en del på stan under mina veckor här, för alla tre eller fyra pubar som Roy föreslog hade jag redan varit i.

Men vi beslöt oss ändå för The Brew, ett slags ”St Julian’s Skolan”, om man vill jämföra med Åbo. Alltså ett ställe som bara säljer egna ölsorter som de brygger längst in i lokalen. (Medan jag skriver det här slår det mig att The Brew egentligen finns i grannstadsdelen Sliema, och inte i St Julian’s. Rätt ska vara rätt.)

Det blev en kul avslutning på vårt samarbete, eller vad man nu ska kalla det, innan Roy och hans sambo skjutsade mig till Pacheville där jag gjorde en kort avrundning av kvällen på Hugo’s Terrace.

På lördagen, min sista dag i Malta, studsade jag upp tidigt för att ta mig till ett varuhus. Jag hade nämligen inte shoppat en enda grej hem, så nu blev det att fylla en köpkorg med diverse drycker, bakverk och konserver – och en kaffemugg formad som en skitemoji till sonen. (Med hopp om att den är så urbota löjlig att han gillar den.)

Sedan tog jag farväl av min tyska lägenhetskompis som skulle på jobb till hostellet där hon praktiserar, och så började jag packa.

Gällande packandet måste jag berätta en lite lustig sak. Jag brukar alltid flyga med de billigaste biljetterna, alltså ekonomibiljetter utan återbetalningsrätt, och där man inte får checka in någon väska. Jag brukar resa lätt, helt enkelt, bara med en liten ryggsäck.

När jag köpte flygbiljetter till Malta insåg jag att jag nu nog måste ha en incheckad väska också. Och det var lugnt – det kostade bara några euro extra. När jag skulle välja returbiljett höll jag redan på att välja motsvarande biljett när jag märkte något konstigt: en biljett i business class var billigast av alla.

Jag högg förstås genast på den, och när jag genomfört köpet googlade jag på nätet. Jo, det kan gå så med priserna ibland, beroende på vilket köptryck det finns på de olika biljettklasserna. Och det sker, påstod någon i ett reseforum, oftast på Lufthansa som jag flög med.

Så hemresan klagade jag inte på. Vip-lounge i Malta med gratis och otroligt god mat och dryck, förtur i alla köer, lyxig mat ombord på riktiga tallrikar, garanterat ledigt säte bredvid – och möjlighet att checka in 82 kilogram (!) bagage plus två ryggsäckar i kabinen.

Några 82 kg kom jag förstås inte i närheten av – det känns ju nästan som om man måste vara styckmördare med samlarmani för att ha behov av sådana fraktvolymer. Men det betydde att jag lugnt kunde fylla mina väskor med mina inköp inför återfärden.

Det var flygbyte i Frankfurt, och när vi satt oss i flyget till Helsingfors meddelades det i högtalarna att under den här delen av resan kommer businessklassen tyvärr inte att ha tillgång till det normala matutbudet. Skälet var en strejk bland någon personalgrupp på marken.

Killen som skötte servicen beklagade det inträffade, och undrade vilken av ekonomimåltiderna jag ville ha. När han senare levererade citronkycklingen i folielåda höll han handen framför sitt ansikte och sa att han skäms över att alls visa mig portionen.

– Välkommen till ekonomiklass! sa han, samtidigt som jag satt där i mina slitna shorts och fortfarande njöt av att jag på grund av en lycklig slump inte åkte med backpackerbiljett.

På tal om shortsen så straffade de sig förstås en aning då jag landade i Helsingfors vid ettiden på natten. Det var kyligt, mörkt och regnigt, men jag hade bråttom till Åbobussen 1.20 så jag struntade i att leta fram ett par långbyxor.

Under färden till Åbo insåg jag dessutom att bussen inte skulle passera Nylandstull, vilket hade varit på överkomligt gångavstånd hem även med tung packning.

Jag funderade på att åka ända till busstationen och försöka ta en taxi därifrån. Men klockan 3.30 en regnig helgnatt är kanske bilarna upptagna med att forsla hem folk från krogar, och dessutom ville jag av princip inte betala mer för en skjuts inom Åbo än vad bussen från H:fors kostat.

Så jag beslöt mig för att hoppa av vid domkyrkan och leta upp en Voi-elsparkcykel. Visst, det var kallt och slirigt, och remmarna från de två stora väskorna skar in i axlarna. På styret balanserade jag två stora kassar till. Men hem kom jag, till priset av 4 euro. Det besvärligaste var att komma upp för Nylandsbacken. I höjd med kebakhaket som tidigare var strippklubben Lola hade jag knappt styrfart på grund av tyngden.

Väl hemma gick jag snabbt igenom packningen. Den var intakt, så när som på en burk Cisk-öl som spruckit och gjort den väskans smutsbyke än smutsigare.

Såja, det var väl det. En mycket lyckad Maltaresa på det hela taget. En hel del grejer kvar att uppleva där som jag får ta nästa gång (till exempel han jag inte spela bocci, och jag har bara sett fotboll i tre av de fyra divsionerna!).

Språket – eller språken, alltså maltesiska och engelska – och hur de används i olika situationer är också en intressant sak jag inte skrivit om. Lite dåligt samvete har jag för att jag bara lärt mig enstaka maltesiska ord, men det har jag faktiskt tänkt ta igen. (Har ni koll på någon pedagogiskt sinnad maltes i Åbotrakten kan ni tipsa mig!)

Själva praktiken var också lyckad, också om den mycket handlade om att jag jobbade på själv med målning och en del spacklande och listande. Men det trivs jag med.

Det mest omvälvande var väl att där – och nu är vi inne på lite målarteknik – frångå den vanliga stilen att måla väggar och tak med långa, avslutande drag i samma riktning, och i stället systematisk rulla ut färgen åt olika håll, enligt Roys metoder. Mind-blowing!

Ja, så var det det där med saltet jag lånade/stal av min japanska lägenhetskompis. Som jag lovade er skulle jag ersätta den halva tesked som jag hade norpat av henne då jag stekte kyckling och insåg att jag glömt att köpa salt.

Den röda, nästan helt fulla burken grovkornigt salt på bilden ovan är mitt hållna löfte.

Men så visade det sig samtidigt att W, som stack hem till Japan på en jobbresa för en vecka sedan, hursomhelst lättat på förbudet att använda hennes kryddor.

Den sista Fazerplattan

Bloggen har gått på sparlåga. Senaste inlägget skrev jag söndag morgon, och sedan dess har det varit rätt fullt upp.

Men det reparerar jag nu, med ett inlägg där jag i omvänd kronologisk ordning rapporterar från i dag (fredag förmiddag) tillbaks till söndag. Det blir säkert rörigt, men det är knappast första gången.

Klockan är 12 och jag är precis hemkommen från den sista jobbdagen. En kort dag eftersom jag ska hinna till byrån som skött utbytet för ett möte klockan 14. Där ska jag troligen få tillbaks min 100-lapp för att jag inte har förstört rummet jag bor i. Och samtidigt ska jag överräcka den sista plattan Fazers blå jag har kvar. (Lite mer om plattorna senare.)

De två sista arbetsdagarna har jag faktiskt tillbringat i St Julian’s, på bekvämt gångavstånd från lägenheten i San Gwann. Där har bolaget nämligen slutspurt i ett byggprojekt med bostäder som ska hyras ut för kortare och längre tider, allt från några dar till flera månader eller rentav längre.

Efter helgen flyttar de första gästerna in, vilket man inte skulle tro då man ser hur där ser ut. Det är alltså rejält bråttom, och jag ombads sköta en del målning där de sista dagarna av min praktik. I morse när jag dök upp där stötte jag genast på ett nytt fejs, som inte var där första dagen: den serbiske målaren Goran som bott fyra år i Malta. En mycket sympatisk typ, som fick mig att tänka på en blandning av Asko Sarkola och Liam Neeson.

När han presenterade sig så drog jag ju till med den spontana tennisreferensen ”Aha, som Goran Ivanisevic”, varpå Goran konstaterade – vilket jag ju nog visste – att Ivanisevic är kroat, och att ”i Serbien har vi ju Novak Djokovic”.

När det gick upp för Goran att jag jobbat länge som journalist, men nu målar, kom han skrattande ner för stegen och klappade om mig – bara för att sekunden senare med allvarlig min fråga ”But why!?” om branschbytet. Tja, förklarade jag, jag gillar att måla och tanken är väl dessutom att göra både ock.

Vår nyetablerade vänskap led inte direkt av att jag lyckades hitta en av Gorans spackelspadar som någon farit iväg med. (Se bild nedan. Goran kunde förstås genast identifiera den till vänster som sin trots att den är av samma modell som den till höger.)

Det hade varit kul att jobba mer med honom, men nu måste jag alltså dra från jobbet ganska tidigt. Vi bytte hursomhelst telefonnummer, och en eller annan jobbkeikka till Malta gör jag gärna i framtiden, så kanske vi ses.

Goran hade för övrigt viss koll på Finland. När jag sa att jag bodde i ”södra Finland” frågade han genast ”Aha, strax norr om Estland då?”, till exempel. Överlag har jag märkt att byggjobbarna här, som ofta flyttat mellan olika länder efter jobb, ofta är rätt insatta i lönenivåer och så vidare runtom i Europa – antagligen mer insatta än mången chef.

Sedan letade jag upp David, tackade för mig och sa att jag tvättat penslarna och rollrarna och lämnat dem i rummet med de andra målargrejerna. ”Det är bra”, flinade David, ”så är det bara att fortsätta måla med dem nästa gång du kommer till Malta.”

I går kväll (torsdag alltså) var det dags för ett annat avsked. Då gjorde jag mitt sista besök på det lokala gymmet i San Gwann. Jag hade ursprungligen tänkt hinna dit tidigt på lördag också, alltså samma dag som jag flyger hem. Men eftersom bossen Roy och jag ska träffas på en irländsk pub i Paceville i St Julian’s på fredag kväll så skippar jag redan nu alla planer på arla lördagsmotion.

Jag har ju nämnt gymmet några gånger i bloggen. Det är inte för att försöka skapa bilden av att jag är en atlet, men jag har helt enkelt gått på gym varannan dag här, alltså samma tempo som jag kört hemma i Finland den senaste tiden. Och det har varit lyckat också med tanke på att komma in i nåt slags vardagslunk när man är på ett nytt ställe. Plus att det kan vara kul att det finns nån på det nya stället som börjar känna igen en och hälsa.

Vandrar in i St Julian’s på torsdag morgon.

I går på dagen gjorde jag alltså den första av mina två dagar på bygget i St Julian’s. (Ni minns väl att det här blogginlägget hoppar bakåt i tiden?) När jag traskade dit var det enda jag visste att jag skulle fråga efter en David, som jag antog var platschef på bygget, och att det ska finnas målarverktyg redo.

Jag klev in i huset och frågade några indiska elektriker om de visste var David finns, vilket de inte gjorde. Jag hittade nåt som jag anade var byggplatsens kontor (=en köksö med ritningar och minneslappar på), men ingen David. Jag gick upp några våningar och frågade en östeuropeisk (tror jag) spacklare, som trodde att David inte var här. Så jag gick ut och väntade.

Efter ett tag dök två skäggiga män upp, och jag fick en känsla att de kan ha nåt slags förmansroll, så jag frågade om de vet var David är. ”Vilken David!?” frågade en av dem, en man i 55-årsåldern med George Clooney-skägg och blå pikéskjorta. Men så log han och konstaterade han att han är David – och jag kände att jag var ett steg närmare att faktiskt komma igång med målandet.

Men först måste jag förklara för David vem jag var, för han hade ingen aning om att jag skulle dyka upp. Sedan begav vi oss på jakt efter rollrar, penslar och färg men hittade bara det sistnämnda. Så jag fick 50 euro av David och riktningen utpekad till närmaste lilla byggbutik (alltså en minimal hörnaffär som säljer byggrejer, och som är rätt vanliga i städerna här i Malta.)

20 euro och 40 cent för tre rollrar, tråg och penslar. Kvaliteten var nog därefter också, men de funkade.

David gav mig en fri roll att bedöma var i lägenheterna det behövs mera färg, och förstås speciellt fokusera på de lägenheter där det snart flyttar in folk. Det handlade om fläckar på väggarna, slarvigt målade kanter, nyinstallerade ac-apparater som hade spackel runt sig på väggarna efter installationen – eller som inte alls fått spackel runt sig ännu. Rätt okomplicerat, alltså.

Men när man dyker upp till ett sånt här projekt där tidtabellen är stram, där det springer runt en massa arbetslag som man inte har koll på, och man inte ens vet var man kan få tag på sandpapper eller vatten till spacklet, så är det guld värt att hitta en fixare. Och det gjorde jag i form av Latif från Ghana, som sa att det bara är att kolla med honom genast jag behöver nåt. Och han höll vad han lovade.

Det börjar ordna sig! Med Latifs hjälp har jag fått tag på sandpapper, målartejp, vatten och en gammal topp att försöka tvätta bort fläckar på väggarna med.

Sedan målade och spacklade jag med rätt god fart, med ett avbrott för lunch då jag pallrade mig ner till stranden i St Julian’s för en kycklingmacka med kaffe.

Bilden lite diffus på grund av det starka solskenet, men det är kanske 40 meter till segelbåtarna i St Julian’s Bay.

På bygget i torsdags slog det mig förresten att min höjdskräck, som ofta kan vara väldigt stark, inte verkar lika hård på byggen. Ett fenomen som jag kanske borde kolla upp.

Här ska det väl, hoppas man, snart dyka upp ett räcke på balkongen.

Byggplatsens toalett. Spolningen fick jag inte att funka. Men eftersom avloppsvattnet från lavoaren åkte rakt ner i ett ämbar så kunde jag ta det vattnet och hälla det i toaletten.

När arbetsdagen led mot sitt slut frågade David hur länge jag är kvar på Malta, för han har brist på målare. Inte helt fel att höra att det kanske kan finnas öppningar här på ön om man vill återvända.

Det om jobbet i torsdags.

Kvällen innan slirade jag lite på min månadsgamla policy att dricka högst 2 glas inom samma dygn. Det handlade inte om någon större utsvävning, men om en mycket kul bbq-kväll som min vän Marina med familj bjöd mig på. De bor norröver på huvudön Malta, på en kulle med fantastisk utsikt både mot öst och väst, och med ön Gozo rakt i norr.

Det roliga, konstaterade vi när Marina plockade upp mig på busshållplatsen för färden upp på berget, att vi egentligen inte känner varann speciellt bra från hennes tid i Åbo. Men nu hade vi plötsligt Malta gemensamt, och det är ju en skön känsla då man är på resa att besöka bekanta i deras vardag.

Det blev förstås en hel del snack om Malta med Marina och Fayçal medan deras barn busade runt. Men också Afrika, där de bott många år, och överlag att bo utomlands, om rötter och om att flytta mycket mellan länder, vilket de gjort.

Och så var det ju den där bbq:n. Som om jag inte hajpat Malta tillräckligt så bjöds jag på bland annat på en lokal, mycket saltig korv som var en av de absolut godaste jag ätit. Det var ju inte jag som grillade den, men Marina tyckte det var dags att nån annan tog ett foto på mig till bloggen, så här poserar jag med grillkorven medan det börjar skymma.

Fayçal och Marina i mörkret när jag kliver in i en Bolttaxi hem till San Gwann körd av den mycket sympatiske Roger. Har jag sagt att jag gillar Malta rätt bra?

Under början av veckan målade jag i byggbolagets kontor vid flygfältet. Bland annat ett par korridorer, en trappuppgång och ett mötesrum fick ny vit färg. Och som jag konstaterat tidigare så är det en bra övning i att måla droppfritt när man står och rullar väggar i ett kontorsrum där jobbet pågår som vanligt.

I Malta springer små ödlor överallt. Den här dör upp bakom ett skåp då jag målade den mycket rolige inköparen Normans kontor.

Och så var det det där med Fazerchokladplattorna. Jag kände mig ovanligt förutseende när jag inför min resa köpte fem Fazers blå att ge som gåvor. Problemet var att under tiden här så började jag inse att de kanske inte skulle räcka. En platta hade jag reserverat för de personer jag haft att göra med på byrån som skött praktikutbytet, och när det blev klart att jag skulle träffa Marina så var det givet att ta med en chokladplatta dit.

Men de tre övriga? Bossen Roy och hans unga kollega Nikolai, som sitter i samma rum, var väl givna mottagare av en. Och på bygget i Tarxien borde ju spackelgänget få en, och självklart Lely – platschefen i den blå kepsen. Men hur är det med de andra på kontoret, där jag tillbringat ungefär halva praktiktiden och blivit bekant med många?

Det löste sig genom att det visade sig att jag inte kom att åka till bygget i Tarxien mer. I stället la jag helt enkelt de tre plattorna på kontorets desk med en tack-lapp, med Roy och Nikolai först till kvarn. Tursamt nog dök också Lely upp på kontoret för ett möte, så jag kunde ta adjö. Men det visade sig också att han inte kunde äta socker, så han hade ändå inte gjort nånting med en Fazers blå.

Chokladbitarna föll på plats, så att säga. Gänget på kontoret gav dessutom tummen upp för chokladen.

Så ett hopp tillbaka ända till söndagen, då jag beslöt mig för att se ligamatchen Santa Lucia–Tarxien i fotboll på nationalarenan nära Rabat. Jag tog en tidig buss eftersom jag först tänkte ta en sväng till nationalarenans gym, som lämpligt nog tillhör den gymkedja som jag skaffat månadskort till.

Men hur det nu kom sig (jag hävdar att busschaffisen skippade en hållplats, medan andra kanske menar att jag sett fel i ruttbeskrivningen och dessutom satt och chattade med en vän och inte höll koll på omgivningen) så missade jag att kliva av nära stadion och fick i stället lov att åka ända in till Rabat.

Där tog jag en buss tillbaks till arenan, men insåg att jag måste skjuta upp gymbesöket till efter matchen. Samtidigt hörde jag läktarrop och korgbollsstudsar från en annan hall i närheten och gick dit. Jag betalade 3 euro i inträde och insåg att jag klev in mitt i finalen i maltesiska Independence Cup för damer.

Det var mycket högljutt och bra tryck i hallen när Hibs kunde rycka ifrån och besegra Luxol.

Vinnarna poserar medan herrarna värmer upp för sin final.

Med samma biljett hade jag också kunnat se herrfinalen, men det var ju fotbollsderbyt mellan Santa Lucia och Tarxien jag kommit hit för. Så jag traskade iväg till nationalarenan – och blev stoppad.

Den skönt slappa stilen i de lägre divisionerna gjorde nämligen att det var först när jag närmade mig biljettkontrollen på nationalarenan som det slog mig att de kanske kollar min ryggsäck på en Premier League-match. Och mycket riktigt. Det polisen fastnade för var min saltdeodorant, som en polisman vägde i handen och konstaterade att nog kan hivas iväg med hyfsad kraft.

Jag lekte med tanken att runda arenan och föra väskan till gymmet, men matchen skulle snart börja. Så jag tog helt enkelt och gömde deodoranten under en gammal pappersmugg vid metallstaketet som omgärdade arenan, och sedan fick jag grönt ljus att gå in.

Santa Lucia, till vars läktarsektion jag köpte biljett, är nya i Premier League och nu var det dags för derby mot grannstaden Tarxien (förresten samma stad där jag jobbat på bygge).

Det var väl inte alltför många hundra pers på läktarna, men de flesta var Santa Lucia-fans och bland dem var det fest. En trummis och en trumpetare höll igång klacken, det sjöngs och dansades – och även om nationalarenan är stor och avståndet till planen långt så var det en av de roligaste fotbollsstämningar jag upplevt.

Före matchstart. Trumpetaren till vänster.

Det blev inte sämre av att Santa Lucia vann matchen med 2–1. Och att min saltdeodorant fanns kvar vid staketet efteråt.

Den bästa dagen är en dag av små utgifter

Söndag morgon i San Gwann och dags att rapportera från de senaste dagarna.

I går, lördag, gjorde jag till slut min tripp upp till Gozo, alltså Maltas andra större ö där cirka 40.000 av landets nästan 500.000 invånare bor.

Efter en timme i ett par lokalbussar var jag framme vid färjeterminalen i Cirkewwa på huvudön Maltas norra sida. Där insåg jag att man betalar för båtresan först när man ska ta sig tillbaka till Malta – ett arrangemang som man tycker att kunde förolämpa någon stolt gozoit. Gozoan. Gozoman. Gozobo.

Jag fick vänta en kvart på nästa färja, så jag passade på att köpa ett av de där bobollsstora knytena – den här gången fyllt med spenat och tonfisk. Plus en halvliter cokis, allt för 3,80. Det skulle vara början på en rätt billig heldag på vift.

Mina inköp under dagen var:

Tonfisk- och spenatknytet + limsa
Färja tur-och-retur Malta-Gozo
En skopa artesanglass (smak: ostkaka)
15-20 minuters utflykt i liten motorbåt
En flaska öl (Cisk förstås)
En påse chips i automat
En kopp kaffe på returfärjan
Biljett till två division 3-matcher i fotboll
Kaffe + sex chicken nuggets i arenans bar
En enorm pizzaslice (som 1/3 finländsk pizza) vid Vallettas busstation

Totalsumman landade kring 25 euro. (”Hell yeah!”, som poeten Karin Boye ofta brukade utropa enligt Torsten Stagneliuz ”Boye bakom masken” (Akademipress, 1971).)

Men nu går jag händelserna i förväg, för egentligen har jag ju nyss klivit ombord på färjan till Gozo. Om inte mitt minne sviker mig helt så är ”Vasabåtarna år 1983” en ganska bra beskrivning av känslan på Gozofärjan, låt vara att den är mindre. Här några bilder, och notera den lilla förvirring som det maltesiska ordet för vatten kan skapa hos den som kan finska.

Uppe på soldäck var det vackra vyer som mötte en under den cirka 25 minuter långa överfärden.

Från hamnen tog jag en buss till Victoria, den största stan på Gozo, och lät sedan ödet (=första bästa buss) bestämma nästa steg.

Det visade sig bli Dwejra på Gozos västkust, känt för sin mäktiga kalkstensbåge som tyvärr rasade i havet under en storm 2017 (läs Hbl-artikel här).

Men naturen är storslagen även utan bågen, och från en liten insjö kan man ta en båttur genom grottor ut till havet där man, som ljusare partier i vattnet, kan skönja platsen där bågen tidigare reste sig.

Roligast var kanske ”Fantomengrottan” (se bild nedan), men också den typiskt (har jag på känn, efter ett par veckor i landet) maltesiska inställningen till regler. Vår guide & motorbåtsförare var mån om att alla skulle ha flytväst, men att knyta fast den var enligt honom helt onödig. ”Just put it over your head”. Det väckte identisk munterhet hos mig och två tyskar som satt bredvid mig i båten, vilket blev starten på en glad konversation under resten av färden.

Överlag bjöd Dwejra på vyer som får mig att fortsätta göra gratisreklam för den maltesiska turismnäringen.

Vid 16-tiden var det dags att börja söka sig mot färjan tillbaks till Malta, för matchen Ghaxaq–Attard i division 3 i fotboll skulle ju sparka i gång klockan 18 i Bugibba, lämpligt på min hemväg till San Gwann.

Här färjan inför returen till huvudön Malta (som man ser i bakgrunden).

Min tajming var perfekt, och klockan 17.50 klev jag in på Sirens Stadium och hann svänga in till arenans bar efter en kopp kaffe och chicken nuggets. Jag sa, till paret som skötte baren, att det här visst är öppningsmatchen i division 3 för säsongen, men de menade att det nog inte är det, för det spelades matcher här förra helgen också.

Men efter att ha konsulterat ett matchprogram kom de fram till att de matcherna var i cupen, och att jag hade rätt. Så vill ni veta nåt om maltesisk fotboll vet ni vem ni ska konsultera.

Läktaren har inte börjat fyllas än. Och inte fylldes den heller, men fler än så här dök nog upp. För fotbollsnördar: Sirens Stadium är hemmaplan för klubben Sirens, men själva använder de den nu endast för träning, eftersom de spelar i Premier League. (De ledde faktiskt ligan inför gårdagen, men förlorade – samtidigt som jag såg tredjedivisionsmatchen – sin match på nationalarenan och föll från toppen.)

Matchen stod alltså mellan Attard, en stad mitt i Malta med cirka 10.000 invånare, och Ghaxaq, en ort i södra Malta (nära min arbetsplats bredvid flygfältet) med knappt 5.000 invånare.

Skulle jag vetat det då jag klev in på arenan hade jag nog genast sökt mig till Ghaxaqs sektion, men nu råkade jag sätta mig på Attards sida av läktaren. Attardfansen var klart fler bland de kanske 90 personerna i publiken.

Besvikelsen var förstås stor när Attard, efter en kommunikationsmiss mellan målvakten och vänsterbacken, släppte in ett billigt mål. Det började gnabbas inom Attardtruppen, och även om de slet för en kvittering så kändes spelet lite krampaktigt.

Attard i svart och rött jagar mål i andra halvlek. Nummer 8, som slår frisparken, är en av de där äldre nyckelspelarna som man ser i många lag också i Finland: ni vet den där som har kvar 87 % av sin tidigare snabbhet och 65 % av sin tidigare vighet, men spelar med hundraprocentig rutin, seghet och vilja. Tyvärr räckte det inte.

Ghaxaq, i sin tur, spelade avslappnat och snabbt och kreativt, och vann med 4–0. På vägen hade en Attardspelare i frustration dragit på sig ett rött kort.

Slutet av matchen såg jag bakom Ghaxaq målbur. Och då menar jag verkligen direkt bakom målburen, för det var en meter från nätmaskorna till barens uteservering.

Vid barborden stod några Ghaqaxfans som var i ständigt gladlynt samspråk med sina spelare, inte minst med målvakten. Efter 3–0-målet bjöd ett av fansen målvakten på en bit mat genom skyddsnätet, och jag insåg att jag nog egentligen höll på Ghaqax.

Jag kände mig, liksom efter min division 1-match förra helgen, väldigt nöjd efter en match och skippade den efterföljande match som också ingick i biljettpriset. I stället tog jag bussen hem till San Gwann.

Kort om fredagen. Jag höll till på byggbolagets kontor där jag bland annat fräschade upp entrén med ett lager vitt. Det är rolig och avslappnad stämning där, med många sociala typer.

Typ: person A går in till kollega B i nåt jobbärende och möts av ett argt ”What the FUCK are you doing here!??”. Kollega B lånar senare min målarroller för att fixa till nåt på sin vägg, person A råkar se det och ropar ”What are you gonna paint? Your face??”. Det är kanske inte skämt som renderar Nobelpris, men helt enkelt ett konstaterande att en hjärtligt småhård jargong verkar vara väldigt vanlig här, vilket jag gillar.

Vid 14-tiden kom en kvinna från kontorets övre våning och sa att en av löneräknarna är gravid och börjar må illa av doften från färgen (som, ska påpekas, var vattenbaserad), och bad att jag inte målade mer den dagen. Jag messade min boss Roy, som var på bygget, och sa att jag ”tyvärr” måste ta helg. Jag föreslog att jag skulle överräcka en bukett blommor till löneräknaren för att hon gav mig en tidig helg, men Roy – med sina otroliga insikter i den maltesiska själen – menade att hennes man kanske skulle ogilla det. Och så slog det mig att blomdoft kanske inte är det första som en kvinna som mår illa av målarfärg vill ha.

På fredagskvällen bestämde jag mig för att ta en vandring i nöjescentrumet St Julian’s, som jag inte borrat mig djupare in tidigare. Där var det folk och fart, och förstås barer och restauranger i långa rader.

Jag var (på riktigt) helt omedveten om att det mitt i vimlet fanns en kort gatstump som var vikt åt ”Gentlemen’s Clubs”, och där man – i synnerhet om man var ensam man, antar jag – genast blev stoppad av lättklädda afrikanska och östeuropeiska kvinnor som handgripligen försökte dra in en för ”en drink”. Som familjefar med oantastlig moral hastade jag förskräckt (nåja) vidare, ändå småimponerad över att för första gången ha fått höra någon annan är Ali G använda ordet ”sexytime”.

Senare på kvällen googlade jag runt lite efter artiklar om verksamheten, och klubbarna verkar ha blommat upp för cirka 10 år sedan. Det verkar finnas gråzoner och lite olika historier om vad som pågår och hur utnyttjade tjejerna är av klubbarna, men här kan man läsa lite mer.

‘Dancers can make up to €3,000 per night’ – the untold inner workings of gentlemen’s clubs in Malta (Independent, 2018)
Gentlemen’s clubs: ‘Normalisation of all that is degrading in human relations’ (Times of Malta, 2017)
Gentlemen’s club owner rejects prostitution link (Times of Malta, 2017)
Gentlemen’s clubs: licence to thrill? (Times of Malta, 2010, när klubbarna var nya)

Övrigt värt att notera?

Förra inlägget avslutade jag ju med ett halvt löfte om en recension av det lokala kebabhaket EFE. Jag svängde in där på min väg till St Julian’s i fredags och tog en mixed pita (lamm och kyckling) to go för 5,50 euro. Den var utmärkt, men jag tror jag ska göra ett nytt besök senare för närmare analys. Jag fick nämligen frågan om jag vill ha sallad, och med ögonen på det läckra salladsbordet tackade jag ja. Men så föll mina ögon på prislappen 4,50, så innan de han packa min salladslåda ändrade jag mig.

Men på vägen ut så såg jag en text som berättade att en stor låda med upp till sex sorters sallader ingår i priset för en pitakebab, så min gnidenhet straffade sig. Eller mig, egentligen.

Annat smått & gott:

Båtar verkar förvaras lite varsomhelst i Malta. Som den här, mitt i en stad. I bussen till jobbet har jag också sett ett par motorbåtar uppe på taket på ett trevåningshus.

Häst och kärra mitt i trafiken är inte heller en ovanlig syn.

Den här läktarsektionen på Sirens Stadium erbjuder motion också för åskådarna. Även fast jag är hyfsat lång så måste jag hoppa, häva mig upp eller ta omvägen via de övre raderna för att komma upp på stolarna.

Ytterligare ett bidrag till min coffee table book om små arenor i Malta. Den här tillhör San Gwann Scout Group. Vad de gör i den är oklart.

Ni minns kanske Gula Sidorna som delats ut. Så här såg det ut dagen efter utanför ett hus.

Om ni vill beställa en tårta från Maem’s i Kirkop, som blivit mitt lunchhak de dagar jag målar vid kontoret.

Den här katten väckte jag vid busstationen i Victoria på Gozo.

I dag, söndag, tänkte jag ta mig till nationalarenan för att se Sta Lucia–Tarxien i Premier League. Gymkedjan som jag har månadskort till har ett gym i den flashiga byggnaden, så jag tänkte dessutom motionera min klena lekamen under ståndsmässiga förhållanden.

Vi hörs!

Vilda katter och stulet vatten

Dags för en liten fragmentarisk sammanfattning av mitten av min andra Maltavecka. Jag har inte sett fler stora sedelbuntar räckas ut genom bilfönster, men viss spänning i vardagen har det funnits.

I dag, till exempel, hettade det till på det multikulturella bygget när (påstods det) italienare varit och norpat vatten ur den maltesiske murarens kylskåp.

Själv har jag spacklat på de senaste två dagarna, och fick i dag beröm av Manuel i den blå kepsen, vars titel jag nu rett ut. Han är ”site manager”.

Släta ytor. (Åtminstone på en suddig bild.)

Jag har tackat gudarna för att jag kunna arbeta i skuggan, under marknivå dessutom, för det har varit kring 30 grader här och med solen mitt uppe på himlen. De som jobbar under bar himmel på taket har det inte lika lätt.

Med det sagt så var det galet dammigt nere i underjorden i går, då det både pikades vägg och kapades byggstenar. Ibland såg man inte många meter framför sig, men åtminstone jag noterade inte att någon av de som utförde arbetet skulle haft skyddsmask på sig. (Den enda jag sett bära mask är er en kille som sågar byggsten upp på taket.) Till all lycka var det bra genomdrag i rummet jag spacklade, så dammlungan får vänta ett tag för min del.

Och så en lite lösryckt bild från bygget, bara för att visa de gula balkar som har en fundamental roll i det maltesiska byggandet.

Och på tal om gult: i morse hade Gula sidorna delats ut i Hal Tarxien, alltså den lilla stad där bygget finns.

Och för att sedan göra en åsnebrygga till gult som folk vill undvika, så är det här en väldigt vanlig syn i Malta (men oftast inte så här avancerat, utan bara en fristående vattenflaska vid ytterväggen).

I Malta tror man nämligen hårt på teorin att vattenflaskor skrämmer i väg katter som annars skulle kissa i knutarna. Det finns väl lite olika teorier om exakt hur det här funkar. Oftast påstås det att solljuset reflekteras på ett för katter otrevligt sätt i vattnet.

Det låter aningen långsökt, och det visar sig att åtminstone Mythbusters förkastat idén.

Hursomhelst, vildkatter finns det väldigt mycket av i Malta. Som den här, som låg och sov i skuggan vid universitetet i eftermiddag.

Gul är förresten också etiketten på det lokala ölet Cisk (”tjisk”), som är precis så blaskigt och okomplicerat som ett öl ska vara. Här intas en på lokala sporthaket Downtown (ni minns kanske platsen där det bolmades friskt i förra inlägget) på väg hem från jobbet i dag. Rakt bakom palmen syns för övrig huset jag bor i.

Fick nyss ytterligare ett litet översättningsuppdrag levererat, och nästa gymdag är först i morgon. Så i kväll blir det säkert en sväng med en buss nånstans, möjligen efter ett besök vid ett lokalt, turkiskt kebabhak som ser väldigt lockande ut.

Återkommer möjligen med recension.

Den gigantiska sedelbunten

På lördagskvällen var det äntligen dags för mig att se min första film på Cinema Bar i Valletta, en kombinerad bar och biograf som visar gamla klassiker. Och lördag klockan 18 var det inte vilken klassiker som helst, utan ”Riddarfalken från Malta” (1941) med Humphrey Bogart i huvudrollen. Filmens koppling till Malta är minst sagt vag (falkstatyetten som alla i filmen jagar har sina rötter i Malta), men det kändes ändå som att det räckte för att göra biobesöket lite speciellt.

Jag tog mig till Valletta i god tid för att, före filmen, kolla in andra halvlek i fotbollsmatchen Tottenham-Crystal Palace på någon pub-tv. Men den första pub jag klev in i visade Manchester United-Leicester, och jag insåg att det antagligen är likadant överallt.

Mitt hopp stod till den maltesiska Tottenham-fanklubbens högkvarter på en bakgata. De måste ju kika på matchen där, var min tanke. Och mycket riktigt. De inte bara såg på matchen (via nån arabisk fulstream där en kanallogga flöt runt över tv-skärmen och bilden hackade), utan de hade också en hel liten pub för ändamålet. På härligt brittiskt vis kom bartendern och delade ut chips till oss alla (låt vara säkert med baktanken att öka dryckesförsäljningen.)

Uppe till vänster stenplaketten som berättar att Ray Clemence var gäst på invigningen. I mitten min – vid det laget tomma – chipsskål.

På väggarna fanns förstås Spursmemorabilia, och en stenplakett som berättade att en av min barndoms hjältar – målvakten Ray Clemence – invigt puben 1988. (Att han också spelade i Liverpool har jag, storsint nog, förlåtit.)

Tottenham hade avgjort matchen redan i första halvlek (4-0), medan den andra – som jag alltså såg – blev mållös. Så jag fick inte uppleva det mäktiga jubel som bara 15 smålulliga Spursfans i en minimal pub utan ac kan åstadkomma.

Jag smet iväg någon minut innan matchslut för att hinna till Cinema Bar i tid. Det visade sig vara ett klokt beslut, för hade jag startat en minut senare hade jag antagligen krossats av det enorma Pridetåg som kom emot mig på Vallettas huvudgata. Jag knäppte några bilder och kastade mig sedan till höger in på tvärgatan där biobaren håller till.

Jag betalade fem euro för biljetten och fick en burk popcorn på köpet. Cinema Bar har två salonger, och ”Riddarfalken” skulle visas i den övre. Jag klev in i ett mörklagt rum med gamla biostolar utplacerade på golvet och några bord där man kunde ställa dryck och tilltugg.

Ordet ”kulturskymning” kom för mig när jag insåg att det bara var jag och två andra personer i salongen. När filmen körde i gång blev det med ens tydligt att Cinema Bars upplägg, med filmsalar i en vanlig barlokal, har sina svagheter. Humphrey Bogart & Co:s hårdkokta repliker fick nämligen omedelbart konkurrens av sambatrummorna och discomusiken från Pridefirandet utanför. Men mej störde det inte – jag hade sett filmen några gånger förr, och tyckte mest att det var en rolig grej att se den i Malta. Jag måste erkänna att jag nickade till vid ett par tillfällen, efter några rätt korta nätter.

Söndagen beslöt jag för att vika åt en tripp till Mdina, den gamla huvudstaden som både aposteln Paulus och Game of Thrones ska ha besökt – det senare lär vara aningen mer säkerställt än det förstnämnda.

Den gamla huvudstaden Mdina har i dag några hundra invånare. Utanför murarna finns den större staden Rabat.

Från Mdina ser man stora delar av Malta.

Det här huset står tomt men ska renoveras och få ett bubbelbad på taket.

Men det var något annat som också förde mig till det inre av ön denna söndag: möjligheten att se maltesisk fotboll. Vid något som hette Centenary Stadium, ungefär en kilometer från Mdina, skulle nämligen två matcher i Maltas division 1 spelas, och jag siktade in mig på den första matchen med start klockan 18.

Jag var lite sen där jag skyndande fram på en lång väg mellan små jordbruk. I fjärran såg jag stadionstrålkastarna resa sig. Men mellan mig och arenan fanns en by. När jag kom fram till byn visade den sig vara helt vigd för artesanhantverk, och den höll tydligen på att renoveras och utvidgas. Det betydde i sin tur att byn var avskärmad med höga, tillfälliga metallstaket som jag tvingades ta en omväg runt.

Medan jag gick min lov runt glasblåserier och mattvävarskjul hann matchen köra igång, och på rätt långt avstånd började jag höra högljudda supporterkörer och en mariachiorkester. Imponerande för maltesisk division 1-fotboll, tänkte jag.

Och det visade sig faktiskt vara lite för bra för att vara sant. För när jag kom fram till arenan kunde jag konstatera att musiken och sången kom från nationalarenan, som jag helt hade missat att fanns på samma plats. Inne i den pågick en match i Maltas Premier League.

Vid nationalarenan. Som alltså inte var den jag skulle till denna gång.

Jag lekte med tanken att se ligamatchen i stället, men beslöt ändå att vara trogen min vurm för lägre divisioner. Och det var bara 100 meter till grannarenan där min division-1-match spelades. Biljetten kostade överkomliga 5 euro, och då jag kikade närmare på den visade den sig gälla också för den division 1-match som skulle spelas efteråt på samma arena. (Motsvarande arrangemang fanns också på nationalarenan: där kunde man se två ligamatcher i följd för 8 euro!)

Nu bestämde ödet att jag köpte biljett till Naxxars sida av läktaren, och med mina nyfunna klackvänner blev det med ens väldigt viktigt att betvinga motståndaren Swieqi. Det var lite svårt att se fiendens sida av läktaren, men jag skulle gissa att kanske 150-200 personer totalt följde matchen. Hyfsat livat var det hursomhelst, med passionerade skrik (en försvarlig del riktade mot domartrion) och en del viftande med stora flaggor.

Tidigt i matchen. Swieqi i blått, Naxxar i rött.

Problemet var bara att Swieqi lyckades ta en 1-0-ledning innan paus. Det här var ju inte den säsongsöppning jag hoppats på för mitt Naxxar (mest av den enkla orsaken att jag överhuvudtaget inte hört talas om laget före helgen). Men i andra halvlek började vi pressa, och fick in en kvittering. Men i jakten på segermålet gick det som det ofta går: motståndaren kontrade in ett mål.

Hettar till. Naxxarklacken ställer sig upp för att följa när spelarna ryker ihop,

Klockan hade för länge sedan passerat 90 minuter när Naxxar, med målvakt och allt, gjorde en sista anstormning mot Swieqimålet. En Naxxarspelare rusade in med bollen till vänster i straffområdet och blev kapad. Domaren pekade på straffpunkten.

Straffsituationen. Vid det här laget hade mörkret lagt sig över Malta och stadionbelysningen knäppts på.

I det här skedet studsade stora delar av Naxxarklacken ner för läktarstolarna och ställde sig vid läktarens glasstaket för att följa med dramat. En behärskad straff, 2-2, enormt jubel och matchen var över.

Jag tog bussen hem till San Gwann och beslöt att försöka pricka in en match i var och en av de fyra divisionerna under min tid här.

På bygget på måndagen diskuterade jag biljettpriserna med gubben i den blå kepsen, alltså han som har nåt slags arbetsledarroll. Han konstaterade att även landskamperna är billiga. För ungefär en 20-lapp kan man se gästande lag som Tyskland. (Oktobers landskamp mellan Malta och Sverige verkar ha biljettpriser på 8-20 euro).

Det som däremot stigit är bostadshyrorna, och förklaringen – säger alla – är alla de internationella spelbolag som förlagt sin verksamhet till Malta. De utländska anställdas löner driver upp hyrorna på ett sätt som lokalbefolkningen inte kan matcha.

Men, menade arbetsledaren: hyrorna kommer antagligen att svänga neråt igen eftersom det byggs så mycket. Och här är ju ”vårt” bygge en del av boomen.

På tal om pengar och spelbolag. När jag på söndagen väntade på bussen till Mdina parkerade en karl sin bil framför mig. Han ropade ett kvinnonamn över gatan, och ur vadslagningsbyrån Izibet klev en kvinna ut och gick fram till bilen. Karln tog fram en gigantisk sedelbunt – 5-6 centimeter tjock med ett gummiband runt – och så började de räkna pengarna. Sedan försvann kvinnan in med bunten till vadslagningskontoret och mannen bilade vidare.

Man kan konstatera att Izibet verkar gör skäl för sitt namn. Och jag hoppas, för karlns skull, att han spelade på 2-2 i Swiegi-Naxxar.

Annat värt att notera:

Jag har konstaterat att klockorna går åt skogen i bussarna. Men 25:07 är ju helt enkelt för mycket.

2) Brittiska Debenhams har butiker i Malta, vilket innebär att jag kanske kan köpa en ny Baker Boy-keps (den jag köpte i Debenhams i Sheffield för två år sedan glömde jag på ett Karis-Åbo-tåg.)

3) Jag har ätit hos mamma i Kirkop de senaste två dagarna. Stora wraps för 3,50-4,00 euro.

4) Den här gemytliga statyn hittade jag utanför havsrättsinstitutet vid universitetet i dag. Och jo, Pardo är en stjärna inom havsrätten fick jag genast bekräftat av en vän som är expert på området – och som gästföreläst vid institutet och sovit i Pardosviten!

5) En sista bild från fotbollsmatchen: eftersom lagen delar arenor, och matcher ofta spelas direkt efter varann, får till och med division 1-spelare lov att stå och vänta på att föregående match ska blåsas av. Här Vittoriosas och Qrendis lirare medan Swieqi-Naxxar pågick.

Supporterbussen – spridda anteckningar från torsdag till lördag förmiddag

Jag tänkte skippa närmare förklaringar till varför en indier i torsdags klev in i rummet där jag bredspacklade bara för att utbrista ”That is shit!”.

Men nu när det gått ett par dar, och jag pressats på detaljer, så tar jag och berättar mer. Jag är ju rätt lättövertalad ibland.

Det var alltså så att jag bredspacklade ett rum på bygget i torsdags. När jag började närmast dörren noterade jag en fnöskig hög i andra ändan av rummet. Det såg ut som tobak eller te och lite papper. Det luktade inte och jag tänkte inte mer på det.

Men så dök indiern upp med sin kommentar. Han försvann och jag gick fram till högen och kunde konstatera att han hade rätt. Rakt ovanför högen kände jag tydligt en lukt som knappast kunde misstas för annat, några flugor surrade kring den och jag såg ett par larver kräla på den.

Högen, medan jag höll på att täcka in den.

Problemet var att jag höll på att arbeta mig fram mot den del av rummet där högen fanns. Jag skulle ju ner med spackeln där väggen möter golvet, och högen låg cirka 15 cm därifrån.

Jag frågade min palestinske spackelmentor, som befann sig på samma våning, om det fanns nåt jag kunde städa undan högen med. Det visste han inte, men kunde berätta att högen låg där när de började jobba på bygget. ”Det är lugnt, den är torr”, skrattade han. Jag var inte helt övertygad, så jag gick runt och letade efter någonting med vilket jag på ett vettigt sätt kunde forsla bort skiten utan att komma i närkontakt med den.

Jag hittade inget, så jag beslöt att täcka den med en plastpåse och på det lägga en liten upp-och-nervänd pafflåda. På det sättet, resonerade jag, behövde jag inte göra nåt som skulle fått det porösa avföringsfnösket att virvla upp i rummet.

Med undantag av en viss kvardröjande lukt kändes lösningen okej. Och gav ju mig extra motivation att arbeta snabbt.

När en förman dök upp tog jag dock – bildligt talat – upp saken, och efter att ha freakat ut lite (han är rätt känslig för lukter) så fattades beslutet att med en fot skjuta ner hela rasket i ett närliggande hisschakt. Resterna på golvet kapslades sedan in med en klick cement för senare bortpikning. (Senare köpte jag för säkerhets skull en flaska decinficeringsspray på Lidl och gav resterna, och spåret ner till hisschaktet, en ordentlig dusch.)

Själva spacklandet gick hursomhelst okej, och fick fullt godkänt av både palestiniern och hans proffsspacklarpolare, som sedan skjutsade hem mig i sin van. (De skulle plocka upp en kompis i närheten för mera jobb på ett annat byggprojekt på kvällen.)

Fredagen inledde jag med lite mer spacklande, och min boss Roy från Chester dök upp. Spacklandet fick godkänt av honom också, samtidigt som han konstaterade att huvuden ska rulla om det hittas skit på bygget igen. (Det finns ett litet myller av underleverantörer och arbetsgäng från olika länder, och vem som är huvudmisstänkt är för mig oklart. Eller så är det någon utifrån. Här ett intrigtips till finlandssvenska deckarförfattare.)

Fredagen avslutade jag jobbmässigt med målning i byggfirmans kontor, bland annat i herrtoaletten. (Jag börjar se nåt slags mönster här, men det var jag som föreslog att den ska fräschas upp). Sedan berättade Roy skrockande för mig och sin kollega historien om hur han på grund av någon glitch på en webbsida lyckats hyra en Chevrolet Camaro i Florida i 10 dar för totalpriset 43 euro.

Efter att ha fått ett översättningsjobb levererat på kvällen beslöt jag mig för att ge mig ut i kvällsvimlet. Jag tog bussen till stadsdelen Sliema, som sägs ha en lite mer mogen publik än grannstadsdelen St Julian’s. Och visst, trubadurer som lirar Creedencelåtar och tv-skärmar som visar Bundesligamatchen Fortuna-Wolfsburg är kanske inte huvudskälet till att 20-åringar åker till Malta.

Jag tog en öl och ett fat jalopenopoppers (fem stycken för 10 euro, hutlöst speciellt för att vara Malta), och beslöt mig sedan för att ta bussen till lilla huvudstaden Valletta. Jag hade av oklar anledning förväntat mig att det skulle vara lite smådött där 22-tiden, men det var mycket folk och lugn men bra stämning.

På uppmaning av min polare A, som var i Malta i fjol, letade jag upp puben med det genialiskt enkla namnet The Pub. Det brittiska haket är känt för att ha besökts av mången besättning från brittiska krigsfartyg – men framförallt för att skådespelaren och suputen Oliver Reed svingade sina sista bägare här, fick en hjärtattack och dog på vägen till sjukhuset (Mater Dei, antar jag) under inspelningen av storfilmen Gladiator 1999.

Jag tog en öl och satt och bläddrade i en mapp med berättelser om Oliver Reeds framfart i livet, den ena mer hårdkokt och spritstinn än den andra.

Oliver Reed blänger mot pubens ytterdörr.

Klockan var 23 när jag började fundera på refrängen. I augusti beslöt jag nämligen, i ett infall, att i ett år framöver aldrig dricka mer än två alkoholhaltiga drycker under samma dygn, så min kvot var fylld. Åtminstone fram till midnatt.

Den enda nattbuss jag hittade gick dock till partystadsdelen St Julian’s, så jag var tvungen att ta den. Ett gäng påstrukna killar i 20-årsåldern – jag tror de var lokala – fick för sig att fråga folk på bussen varifrån de kom, och sedan drog de igång hejdundrande hejaramsor för den platsen (”Macedonia! Macedonia!”, ”Ti-ra-na! Ti-ra-na!” osv), som de flesta av oss i bussen stämde upp i.

En av dem raglade fram till killen som satt bredvid mig, men han hade ingen lust att delta, så partyprissen gick vidare. Så jag blev inte tvungen att besluta mig för varifrån jag var. Efteråt slog det mig att det hade varit kul att höra hela bussen skråla ”Vasa IFK!”.

Framme i St Julian’s stod människor packade som sillar – och helt enkelt packade också, antar jag. Det var efter midnatt, så en drink eller två hade varit tillåten, men jag beslöt mig för att ta en taxi hem.

På lördag förmiddag, på väg hem från gymmet, svängde jag in till den lokala bocciklubben (alltså den maltesiska varianten av petanque, typ) och frågade om de alls spelar några matcher på sin lilla arena. Säsongen är slut, förutom ett slutspel i oktober, förklarade gubbarna vid bardisken. Men uppe i Bugibba (på öns norra sida) finns en plan där det spelas hela tiden, visste de berätta. Så jag ska försöka hinna till den planen under min tid här.

Men i kväll blir det änligen Bar Cinema i Valletta. De visar nämligen ”The Maltese Falcon” klockan 18!

(Men först ska jag fixa till lite pasta, och för det måste jag tyvärr stjäla lite till salt av min japanska lägenhetskompis. Men jag ska skaffa en identisk burk salt som hon har, som hon får behålla sedan.)

Obs, lappen är inte riktad bara till mig, utan fanns här då jag anlände. Hon har bott i lägenheten länge. Den halva tesked jag hittills norpat ur burken nere till höger hoppas jag hon inte märkt.

Mater Dei

Mater Dei heter en busshållplats vid universitetet som jag åkt förbi många gånger. ”Guds moder”, alltså. (Jag har ju trots allt latin som Andra främmande språk i min kandidatexamen från Helsingfors Universitet.)

Sedan har jag inte tänkt desto mer på den saken.

Men jag skulle faktiskt lära mig mer om Mater Dei i går kväll, efter att jag skrivit gårdagens blogginlägg.

Så här var det. Vid 21.30 tiden satt jag i vardagsrummet och smuttade på lite argentinskt vin (ni minns kanske det från min kycklingrätt tidigare i veckan) medan jag gjorde lite översättningsjobb.

Och då kändes det som om det kliade lite i vänstra ögat. Saken var den att jag på dagen råkat passera en vinkelslip som kördes igång och en liten gnista flög ett par meter, studsade mot min kind och flög upp under glasögonen och mot ögat. Visst brände det till, och det sved lite i ögat. Men med mina gymnasiestudier i fysik i ryggen tänkte jag att det varken kan finnas speciellt mycket rörelse- eller värmeenergi kvar i en liten flisa som studsat mot en kind. Det är alltså ingen fara.

Och jag vet ju att ögonirritation kan hänga kvar även om objektet som orsakat den sedan länge försvunnit.

Men där jag satt och översatte med vinglaset inom räckhåll gjorde jag misstaget att googla – och hittade den här diskussionen.

– Jag kan väl vänta och se om svedan hänger kvar, funderade jag.

Men så beslöt jag ändå att reda ut vart jag lättast kunde ta mig med mitt europeiska sjukvårdskort, om jag nu nånsin bestämde mig för att gå och kolla ögat.

Då visade det sig, vilket ni kanske räknat ut, att Mater Dei är Maltas stora universitetssjukhus.

Då det dessutom visade sig att Mater Dei bara ligger en kilometer från där jag bor så tyckte jag det kunde vara på sin plats med en kvällsvandring.

Jag packade ner datorn (så att jag kunde fortsätta sitta och översätta om det var kö), och så påbörjade jag vandringen. Den gick i mörkret längs en smal, rätt öde gata som väl närmast kan beskrivas som nåt slags halvt industriområde.

Efter ett tag kom jag fram till Mater Dei och navigerade fram till akutmottagningen.

Där kunde jag direkt gå fram till en lucka, förklara mitt ärende för en ung kille och visa mitt europeiska sjukvårdskort. Snabbt fick jag ett papper i handen, killen och bad mig slå mig ner i väntsalen (där det fanns en hel del människor) och vänta på att kallas in till rum 1.

Jag höll på att ta fram datorn ur ryggsäcken när jag hörde mitt namn nämnas i högtalarna. Jag klev in till en gladlynt sköterska i 50-årsåldern. ”Okej, gå till ögonavdelningen i sjukhusets blå flygel så kikar en läkare på ögat. Jo, du kan gå inomhus, men om du tappar bort dig så fråga en väktare om vägen”.

Den sista uppmaningen byggde nog på erfarenhet.

När jag klev ut ur sköterskans rum försökte jag hitta några tecken på åt vilket håll den blå flygeln är. Men förgäves. Däremot hittade jag en korridor med en massa streck som helt klart ledde till andra flyglar.

Så jag frågade en väktare. Som svarade att jag ska följa det gula strecket för att komma till blå flygeln.

Jag började följa det gula strecket, bara för att efter några svängar och gångar uppleva hur det gula strecket tog slut mitt i en sal som inte hade något att göra med blå flygeln.

Då kom en annan väktare gående, och jag fick direktivet att gå rakt fram i en lång korridor och sedan ta mig upp till våning tre.

Problemet var bara att det halvvägs i korridoren fanns en skylt som berättade att här får endast anställda passera. Så jag svängde in i en sidogång och tog hissen upp till våning tre. Bara för att stå utanför en mörklagd avdelning i inre medicin.

Så jag tog hissen ner igen, då en tredje väktare dök upp. ”Blå flygeln? Då ska du hitåt, jag kan visa dig.” Vi började vandra i en enormt lång, aningen böjd korridor. Kanske den längsta sjukhuskorridor jag sett.

Väktaren var ärligt sagt lite för stor för sitt eget bästa. Flämtande men leende beklagade han sig över värmen, och konstaterade att han ”ju hinner gå den här gången några gånger per dag”.

Jag övervägde att säga till honom att jag säkert klarar mig på egen hand nu, men ville inte vara oartig. Saken skötte ändå sig själv, för med kanske 30 meter kvar till det som visade sig vara blå flygeln stannade väktaren upp då hans afrikanska polare kom bärande på något som jag tyckte mig höra var en lunchpåse.

Så jag ropade ett tack till väktarn medan jag avancerade in i blå flygeln och tog hissen upp till våning tre.

Där fanns mycket riktigt ögonavdelningen. Men när jag kikade in mot avdelningen genom glasdörren såg jag inga tecken på liv. Men en lapp på dörren uppmanade besökare att ringa på en summer. En röst svarade, och jag förklarade att jag skulle träffa doktorn. Jag blev tillsagd att vänta tills jag kallades in.

Mellan hissen och avdelningens dörr fanns några 70-talsblåa plaststolar och jag sjönk ner i en av dem. Jag skulle precis plocka fram datorn när en kvinna i 60-årsåldern tungt suckande sjönk ner i stolen mitt emot mig. Hon plirade mot mig och sade nåt på maltesiska, och jag tänkte att hon var en patientkollega av det lite originellare slaget.

När jag förklarade att jag tyvärr inte förstod bad hon på engelska att få se pappret jag hade med mig. Alltså remissen. Frågan kom något överraskande, men samtidigt märkte jag att hon faktiskt hade en ljusblå pikéskjorta som det stod ”Mater Dei” på, samt nåt slags ID-kort i ett snöre.

Så jag gav henne aningen tvekande min lapp. Hon kikade lite förstrött på den medan hon konstaterade att det väl knappast finns nån läkare här mer i dag. Och så började hon fippla på sin telefon. I den stunden lekte jag med tanken att hon kanske bara låtsades jobba på sjukhuset, men tänkte sedan att det knappast kan vara en syssla man hinner hålla på med alltför länge innan man grips.

Medan jag satt i dessa tankar, och min remiss låg på stolen bredvid kvinnan, blev jag inkallad till läkaren. Kvinnan med pikéskjortan hängde faktiskt med in en bit på avdelningen, så jag övertygades slutligen om att hon säkert hade någon officiell roll, låt vara att den förblev oklar.

En rätt ung läkare tog emot mig, droppade nåt lugnande i ögat och undersökte det. ”Jag hittar inget främmande objekt i ögat, men irritationen kan ju hänga kvar”, konstaterade han. Och tillade att båda ögonen faktiskt visade små tecken på allergi.

Så jag fick ett recept utskrivet, tackade för mig, hittade småningom ut ur Mater Dei och tog den mörklagda genvägen tillbaka till boendet.

Där passerade jag förresten denna reklam, som med all önskvärd tydlighet visar att hipstern även finns i Malta.

Och allt det här kan väl egentligen ses som något slags hyllning till EU. En dryg timme efter att jag beslutat mig för att låta kolla ögat var jag tillbaka i min lägenhet, utan att ens (hittills åtminstone) betalat en enda cent, och utan någon större byråkrati än att jag skulle uppge mitt telefonnummer och var jag bodde under tiden i Malta.

Kanske Mater Dei själv hade sin hand över händelseförloppet.

Annat noterbart:

Ni minns kanske urinsätet i går? En ny och lite tråkig teori är att det kan ha varit kondens från bussens luftkonditionering. Jag hade nog redan tidigare märkt att det ibland droppar från apparaturen som löper längs bussarnas innertak, och som förser resenärerna med behagligt tempererad bussluft. Men tidigare har det alltid droppat i mellanrummet mellan två av panelerna med ventiler. Och något sådant gap fanns inte ovanför urinsätet, så jag förkastade den teorin då. Men i dag insåg jag att det kan droppa lite varsomhelst på panelerna, så det kan alltså ha varit kondens. Möjligen.

Kunde för övrigt i dag, under långt ett bussbyte, bevittna hur de maltestiska myndigheterna, bland dem tre beväpnade poliser, gjorde en genomsökning av alla lokalbussar som passerade hållplatsen. De var tydligen på jakt efter folk som vistas i landet utan tillstånd, och det de verkade göra var att tvinga män med afrikanskt utseende att lämna bussen om männen inte genast kunde visa upp de rätta pappren. En del lyckades övertyga polisen på hållplatsen, och kunde ta nästa buss, medan några tvingades in i en paketbil. Det var tidvis rätt hårda tag.

Avslutningsvis tror jag att jag tyvärr undanhåller er detaljerna i en historia som började med att en för mig okänd indier klev in i rummet där jag spacklade och utbrast ”That is shit!” – utan att syfta på mitt spacklande.

Urinfläcken – så gick onsdagen

Jag hade nästan tänkt pausa med bloggandet i dag. Men så blir det icke.

I stället tänkte jag orda lite om något av det kanske mest utbytesstuderandeaktiga man kan ta sig an: lokaltrafiken. Jag vet att jag nämnt trafiken flera gånger redan, och att den kan vara rätt rörig och stockad.

Samtidigt verkar bussnätet mycket bra, och sjudagarskortet som gäller i hela Malta kostar alltså bara 21 euro för en vuxen.

Men här några ibland lite lustiga saker jag noterat gällande bussarna:

Man kan aldrig riktigt veta om de är tio minuter efter eller före tidtabellen ifall man inte håller stenkollen på appen som har uppdaterad info. Vilket jag sällan gör, eftersom jag bara slår på mobildata ibland. (Å andra sidan har väl EU fört med sig att kostnaden för roaming inte är så hög, men den gamla försiktigheten sitter i.)
Klockorna i bussarna går ofta helt åt skogen, vilket kan förvirra en. Här ett typiskt exempel. Fotot ovan, där bussklockan visar 16:07, är taget 17:01 i dag.
Den elektroniska skylten längst fram visar ofta långa stunder bussens nummer. Alltså inte ruttens, utan det specifika fordonets. Innan jag fattat det lämnade jag en gång i småpanik en buss som (insåg jag när jag såg bussen köra vidare) var helt rätt rutt.
Något som väger upp den lilla märkligheten är det nästan Kalle Anka-doftande faktumet att bussarnas registernummer är det samma som bussnumret. Buss nummer 725 har t.ex. registernumret ”BUS-725” osv (se foto efter listan).
Chaffisarna verkar aldrig hälsa på varandra när de möts i trafiken, till skillnad från i Finland. (Där man ju speciellt i fjärrtrafiken alltid ser klassikerhälsningen ”kvickt upp med handen, som sedan långsamt sjunker ner igen”.) Det här kan hänga ihop med nästa punkt.
Gatorna, speciellt när man kör genom små samhällen, är ofta så smala att bilar inte ryms att mötas på grund av alla parkerade fordon vid vägkanten. En bussfärd genom sådana områden är ett ständigt bromsande, stannande, körande och ibland backande medan trafikanterna väljer vilken av riktningarna som ska ha företräde på, låt säja, den 70-meterssträcka där bara en riktning i gången ryms. Det verkar finnas viss förståelse för att bussarna ska ha företräde, men det hjälper inte om två bussar möts. Så skedde i en trång kurva när jag åkte hem från jobbet i dag, och de två chaffisarna satt i kanske en halvminut och skrek åt varann genom nedvevade fönster innan den andra chaffisen gav efter och backade.

Men så gör jag ett hopp i tiden, till morgonen. Då jag lämnade mitt rum såg jag min penna på andra sidan rummet. (En rekonstruktion kan ni se på följande bild. Pennan, med ÅIFK-logga, syns i gult i mitten av bilden, exakt som den låg på morgonen.)

Jag funderade någon hundradel på om jag skulle ta den med mig, men beslöt att det inte var nödvändigt. Det kom jag faktiskt att ångra lite på vägen hem, och det hade med en buss att göra.

När jag bytte buss i Valletta så satte jag mig nämligen på ett säte som visade sig vara dyblött.

Jag flög upp, och konstaterade att vätskan endast penetrerat byxbaken vid min vänstra skinka, och att jag ingalunda var genomblöt (jag hade ganska stadiga målarbyxor på mig.) Jag satte mig på sätet bredvid och försökte diskret luta mig över det blöta sätet för att avgöra om det var urin jag hade att göra med. Jag blev inte helt klar på det. Det luktade inte så mycket, men samtidigt antyder fläckens form att det inte är en flaska som läckt.

Eftersom jag – kanske något fördomsfullt – resonerade att chaffisen möjligen skulle skita i sätet (bildligt talat), så önskade jag att jag tagit med pennan så jag kunnat skriva en varningslapp och lämnat den på sätet. Nu fick jag nöja mig med att berätta om saken för chaffisen, vars min lämnade mig i total ovisshet om han tänkte göra något åt saken.

På jobbet då? Det blixtrade, åskade och regnade något otroligt över Malta senaste natt, och jag tänkte mig att min brittiska boss Roy skulle tvingas till akuta åtgärder vid höghusprojektet han basar för. Men allt var lugnt, även om det nog runnit in en del vatten i bygget, men man jobbar bara med skalet än så länge.

Jag inledde dagen i byggfirmans kontor med att kakla de ändgolvlister som behövde sågas (se tidigare inlägg), och så drog vi iväg till höghusbygget. Där höll en underleverantör – en förman och 3-4 andra killar – på att bredspackla väggar. Jag har bara bredspacklat några väggar i mitt liv, och då har det handlat om renoveringsobjekt där väggarna varit hyfsat släta redan innan spacklingen. Här handlade det alltså om nakna cementbyggstenar av maltesisk modell, så det var med viss bävan jag konstaterade att Roy satte en bredspackel i händerna på mig för att ”‘ave a go!”.

Inte var det väl nån katastrof, det lilla jag hann göra, men jag kan lugnt konstatera att resultatet inte var helt i paritet med de maltesiska proffsspacklarnas. Så Roy tog över och demonstrerade samtidigt hur man åtminstone i England, nån halvtimma efter att man spacklat, skvätter vatten på spacklet och går över det på nytt för att polera ner ojämnheter. Då slipper man slipa eller skrapa väggen.

En viss diskussion uppstod om tekniker, för maltesarna körde med rätt raka spackeldrag, medan Roy betonade vikten av cirkulära rörelser. Själv var jag rätt nöjd över att diskussionen om tekniker uppstod, eftersom jag kände mig lite skamsen över min relativa spacklingsrostighet.

Nåja, i morgon ska jag spackla gips två våningar under jord i ett litet rum där man i misstag spacklat med vanligt spackel. Jag antar att det är nåt maskinrum för hissen eller liknande, vars väggar aldrig kommer att studeras.

På bygget finns en äldre murare i sliten, blå keps som verkar ha nåt slags spindeln-i-nätet-roll. (Exakt vilken är inte helt klart för mig, för underleverantörer är ju inblandade och dessutom är en firma ansvarig för själva skalet och en annan för finishen, om jag förstått saken rätt.)

Hursomhelst, den gamle muraren har en småbister no bullshit-uppsyn av det slag som i Finland kännetecknar personer som säger fem ord per dag. Men han är en kul typ, och verkar inte ha nåt emot mig. Murarens son, en atletisk kille i kanske 35-årsåldern, har lärt sig hantverket av sin farsa, och är otroligt nog den som verkar mura upp hela höghuset.

Vi stod och följde med hur sonen i snabb takt och mycket exakt murade upp 30-kilosblock efter 30-kilosblock i ytterväggen. ”Problemet är att han tror att han är en maskin”, förklarade farsan för mig med en blandning av oro och stolthet. Och det såg faktiskt ut som nåt slags Mariospel när murare junior arbetade.

Farsgubben pekade sedan på ett äldre hus, och konstaterade att stenarna i det väger 80 kilogram, och att han hunnit ensam bära upp och mura många sådana stenar tidigare i livet. ”Kläm hårt på min högra axel, jag känner ingenting på grund av att jag burit upp stenar på den!”, demonstrerade han de spår som jobbet lämnat efter sig i kroppen.

Så där i allmänhet kan jag konstatera att snacket på byggprojekt förstås verkar vara de samma världen över: bra och mindre bra underleverantörer, trängda tidtabeller, kundönskemål om förändringar som kanske inte nått fram till alla ännu osv osv. Och, inte att förglömma: arkeologiska undersökningar. Snart ska arkeologer, helt normalt, dyka upp bredvid bygget – där det ska byggas ett annat hus – för att gräva efter eventuella fornlämningar. Det här resulterar förstås i skämt som att ”vi borde hämta hit ett par skelett från nån kyrkogård så att de blir nöjda”.

(Ni kanske märker att jag ger lite mer detaljer här, och det hänger ihop med att Roy konstaterade att jag kan skriva om vadsomhelst i bloggen. Men jag håller det ändå lite försiktigt, med tanke på hur bloggen antagligen är obligatorisk läsning för många malteser och att jag inte vill avslöja några företagshemligheter. Roy tyckte ändå att han för bloggen borde ta en bild av mig iförd bolagets mundering vid höghusbygget.

Sedan blev det en sväng till huvudkontoret där jag målade några väggar medan kundbesök pågick strax intill. Bra övning i att måla utan att det stänker.

Just ja, i går nämnde jag visst nåt om att jag sett en grillplats på marken vid höghusbygget. Det visade sig att den varit i gång åtminstone i lördags (då byggarna jobbade) då en gris snurrstektes på Asterixmanér.

Avslutningsvis en intressant observation jag gjorde i morse i byggbolagets skrubb där de förvarar dricksvatten. En miss i processen har gjort att en flaska innehåller vatten men saknar kork. Jag hoppas det var nåt liknande som orsakat det blöta bussätet. Men mina arbetsbyxor har för säkerhets skulle fått sig en omgång i tvättmaskinen medan jag skrivit.

Duschsilen är rensad – så gick tisdagen

6.20 klev jag på bussen från San Gwann för att ta mig till första praktikdagen på byggfirman nära flygfältet. Enligt tidtabellen kunde jag ha tagit en buss en halvtimme senare, men jag har hört så mycket om Maltas trafikstockningar att jag inte ville chansa.

Med facit på hand visade det sig: 1) att jag antagligen hade hunnit fram till klockan 8 också om jag tagit en senare buss, och 2) att snacket om att det inte är så noga exakt när jag dyker upp faktiskt stämde.

Men jag ”aim to please”, så nu blev det så här. I morgon är jag klokare.

Nåväl, det var planenligt bussbyte i Valletta, där jag räknat med att hinna köpa en fylld semla. Vilket jag gjorde, tillsammans med en flaska vatten för överkomliga 1,80.

Men det intressanta var att då jag, på väg att köpa mackan, passerade min nästa buss så satt en typ som såg ut att vara 10 år i förarsätet, iklädd chaffisväst. För ett ögonblick lekte jag med tanken att han kanske hade någon avvikelse som gjorde att han såg extremt ung ut.

Men när den egentliga chauffören dök upp visade det sig att förklaringen var enkel: den första killen var helt enkelt cirka 10 år.

Den unga chaffisen skymtar i gult längst fram.

En liknande grej inträffade senare på dagen i en liten byggaffär. Bakom disken stod en kille i kanske 12-årsåldern, som på knagglig engelska försökte betjäna oss. När han erbjöd oss grillkol i stället för spackel insåg vi att det är bäst att invänta det som antagligen var hans far. (Grillkolet var, insåg jag senare, kanske inte så långsökt. För när vi senare besökte bygget där jag ska jobba i åtminstone en vecka så tyckte jag mig se en kolgrill på marken där jag antar att byggarna värmer sin lunch.)

Det handlar tydligen inte om någon Följ föräldern på jobbet-dag, för skolorna startar först om ett par veckor. Antagligen är det helt enkelt barn som hänger med föräldrarna för att de är ”tvungna”, och som förstås kanske lär sig nåt på kuppen.

Men nu har jag hoppat i tiden lite. Jag var alltså ute i rätt god tid på morgonen, så jag klev av några hållplatsen före jobbet och strosade runt i den pittoreska lilla staden Luqa. Medan jag nynnade på Susanne Vegas ”My Name is Luka” och förgäves försökte hitta en kopp kaffe fotade jag denna ståndsmässiga återvinning:

Tisdagen är ”recyclable waste”-dag i Malta.

Enligt ett rullande – och för Malta rätt nytt, tror jag – schema ställer man ut olika sorts skräp olika dagar. Tisdagar är det återvinningsbart som gäller, vilket innebär att man sätter papper, metall och plats i en och samma påse. Det sorteras senare (både med maskin och manuellt, har jag läst mig till), men är kanske inte helt lyckat. En maltes jag snackade med menar att vätskor från plast- och metallburkarna ofta väter ner pappret, vilket försvårar återvinningen.

Jag gick vidare mot jobbet, längs en väg som fick mig att känna mig som i en spaghettiwestern, vilket förstås inte är en helt ovanlig känsla på de här breddgraderna.

Nästa bild visar hur nära Maltas flygfält vi ändå befinner oss.

Hur jobbdagen gick? Tackar som frågar. Som jag nämnde i går är första projektet att måla om min förmans och hans kollegas kontorsrum. På grund av diverse möten, resan till byggaffären & husbygget som jag redan nämnde samt en avstickare för att klistra upp en fönsterdekal på en sminkbutik kom jag i gång ordentligt först på eftermiddagen. Men då murade jag med okej fart golvlister i kakel runt hela kontorsrummet, allt medan kundbesök pågick någon meter därifrån.

Nya lister i gammalt kontor. I morgon tar jag mig an väggarna.

Och är det inte därför man är studieledig, och satsar på ett branschbyte, eller åtminstone lägger till en bransch till sin gamla: att hitta sig själv kaklande under ett skrivbord på Malta, medan lokala par sitter bredvid och väljer var de vill ha sina eluttag i sin kommande lägenhet.

Fick sedan – i regnet – skjuts hem av bossen.

På kvällen blev det ett gymbesök (här ett lämpligt suddigt smygfoto på väg ut, som tyvärr inte visar hur proppfullt det var där i kväll.):

På väg hem tänkte jag ta en drink på Mensija Bar där jag i går – från gatan – råkade se ett monumentalt ”gällivarehäng”. Men det var stängt. Så där kunde jag inte hänga, så att säga.

Fast den korrekta benämningen, hälsar min sambo som till skillnad från mig faktiskt läst wikiartikeln jag länkar till, är väl ”raggarskåra”. Men vill jag nog hävda att ”gällivarehäng” börjar dominera som begrepp – korrekt eller inte. Kolla t.ex. här!

Annat intressant?

Jo, till exempel denna otroligt branta garagenedfart. Bilden gör inte nedfarten rättvisa (jag ville inte stå allt för länge och fota utanför en bostad), men vi talar alltså nästan om 45 grader här.

Men nu höll jag på att glömma det som den kittlande rubriken refererade till. Golvsilen i duschen har dragit dåligt, och i kväll tog jag mig med provisoriska plasthandskar an den. Bilderna säger väl det som behöver sägas.
Nu drar det bättre.

Och jag drar mig mot sängen, för lite frilansöversättningsjobb och sedan sömn. Återkommer nån gång senare i veckan.

Så gick måndagen

Som jag visst berättade i morgonens inlägg skulle jag dra i väg på träff till praktikförmedlarbyrån som Axxell samarbetar med. När jag väntade på bussen i San Gwann (som förresten är maltesiska för S:t John – helgon är stora här) så blev jag vittne till denna leverans av vitvaror till en höghuslägenhet.

Klockan 10 bänkade jag och tre ynglingar från Ungern oss i ett mötesrum där den sympatiska Cristina gav oss ”the dos and dont’s” när det gäller boendet och praktiken och eventuella praktiska problem som kan uppstå.

Sedan hämtade en minibuss oss och vi begav oss ut på en runda upp och ner längs hela östra sidan av ön. De unga ungrarna skulle nämligen praktisera på varsitt hotel, och ett av dem var på norra sidan av ön, till och med längre norr än turistorten Bugibba som jag var på utflykt till i går.

Vi betade tillsammans av alla de fyra praktikplatserna. Och medan praktikanten, Cristina och hennes nya kollega Anastasia (som nu lärs upp i hur man tar hand om folk som ska läras upp, om ni hänger med) gick in och snackade med arbetsgivaren så kunde vi andra strosa runt i gannskapet.

En av ungrarna ska praktisera på ett hotell närmare Valletta, och i närheten tog jag denna bild. Observera hur ekonomiska varningarna är på maltesiska. Språket verkar vara motsatsen till walesiska, där samma varningar antagligen krävt en fem gånger större skylt.

Sedan bar det, som sista anhalt, i väg mot byggfirman där jag ska praktisera. Den finns nära flygfältet, vilket knappast underlättar den också annars så stockade Maltatrafiken. Här ett litet smakprov:

Jag satt förstås och tänkte hur i hela friden jag ska göra på morgnarna för att hinna fram till jobbet i tid. Jag skulle väl knappast ta mig till huvudkontoret vid flygfältet varje morgon, men ändå. Skulle jag tvingas stiga upp 4.30 för att – eventuellt via ett par bussbyten – säkert befinna mig på nåt bygge kl. 7?

Vi gick in på firmans område, och kontrasten till de rätt lyxiga hotellkvarter vi stannat vid tidigare under resan var rätt stor. Byggfirman sysslar mycket med betong – också till försäljning – och vi klev alltså in på ett gigantiskt område där betongbilar dammade ut och in genom huvudporten, efter att ha fyllt sina trummor med ”det vita guldet” (har nån nånsin kallat det så?).

Vi lyckades navigera oss fram till ett kontor, där det visade sig att en mycket trevlig britt blir min förman. Jag ska jobba som målare på ett husprojekt de har som han är ledare för. Men först ska vi inleda det hela med att jag målar hans kontor på tisdagen.

Själv jobbar han inte med målning nu, men förklarade att han gjort det i 20 år i England och är en fena på teknik. Så han lovade syna mina penseldrag i sömmarna. Det här låter bra.

Farhågorna gällande bussar visade sig vara onödiga. Jag dyker upp så snabbt jag kan på morgnarna, var inställningen.

Så i morgon målar jag alltså kontoret, och på onsdan blir det första dagen på husprojektet.

Väl hemma i lägenheten – efter en sväng via Lidl – vred jag ihop kyckling i vin, enligt recept av Eldkvarn-Plura. Men där ska det egentligen vara Manzanillasherry, med det hade de inte på Lidl. Så det fick bli argentinskt vitt vin för 3 euro i stället.

Bon appétit!

Notera de till synes chosefritt utplacerade brödbitarna.

Ja det höll jag ju på att glömma. Jag har sett många boccoklubbar, alltid med en bar i klubbhuset. Jag började fundera på om det är barer som kommer igenom nåt hål i lagen genom att för syns skull ha en sportklubb knutna till sig, men så gick jag förbi den här fantastiska arenan i mina kvarter.

Boule, petanque, bocco, boccia… de här spelen flyter ju ihop. Men dessutom ser jag nu att Malta har en egen variant som ofta kallas bocci. Tyvärr har jag inte sett någon lira vid klubbarna ännu, så kanske teorin om kryphål i lagen får leva kvar ett tag till.

Ja, och så tänkte jag – efter att tidigare skrivit att lägenheten är spartansk – konstatera att det kanske mest handlar om det enkla sovrummet. Visst är den rätt sparsamt möblerad överlag, och vettigt är ju det, men med ett rejält tilltaget kök/vardags rum. Förstås med gasspis för oss gourmander.