Supporterbussen – spridda anteckningar från torsdag till lördag förmiddag

Jag tänkte skippa närmare förklaringar till varför en indier i torsdags klev in i rummet där jag bredspacklade bara för att utbrista ”That is shit!”.

Men nu när det gått ett par dar, och jag pressats på detaljer, så tar jag och berättar mer. Jag är ju rätt lättövertalad ibland.

Det var alltså så att jag bredspacklade ett rum på bygget i torsdags. När jag började närmast dörren noterade jag en fnöskig hög i andra ändan av rummet. Det såg ut som tobak eller te och lite papper. Det luktade inte och jag tänkte inte mer på det.

Men så dök indiern upp med sin kommentar. Han försvann och jag gick fram till högen och kunde konstatera att han hade rätt. Rakt ovanför högen kände jag tydligt en lukt som knappast kunde misstas för annat, några flugor surrade kring den och jag såg ett par larver kräla på den.

Högen, medan jag höll på att täcka in den.

Problemet var att jag höll på att arbeta mig fram mot den del av rummet där högen fanns. Jag skulle ju ner med spackeln där väggen möter golvet, och högen låg cirka 15 cm därifrån.

Jag frågade min palestinske spackelmentor, som befann sig på samma våning, om det fanns nåt jag kunde städa undan högen med. Det visste han inte, men kunde berätta att högen låg där när de började jobba på bygget. ”Det är lugnt, den är torr”, skrattade han. Jag var inte helt övertygad, så jag gick runt och letade efter någonting med vilket jag på ett vettigt sätt kunde forsla bort skiten utan att komma i närkontakt med den.

Jag hittade inget, så jag beslöt att täcka den med en plastpåse och på det lägga en liten upp-och-nervänd pafflåda. På det sättet, resonerade jag, behövde jag inte göra nåt som skulle fått det porösa avföringsfnösket att virvla upp i rummet.

Med undantag av en viss kvardröjande lukt kändes lösningen okej. Och gav ju mig extra motivation att arbeta snabbt.

När en förman dök upp tog jag dock – bildligt talat – upp saken, och efter att ha freakat ut lite (han är rätt känslig för lukter) så fattades beslutet att med en fot skjuta ner hela rasket i ett närliggande hisschakt. Resterna på golvet kapslades sedan in med en klick cement för senare bortpikning. (Senare köpte jag för säkerhets skull en flaska decinficeringsspray på Lidl och gav resterna, och spåret ner till hisschaktet, en ordentlig dusch.)

Själva spacklandet gick hursomhelst okej, och fick fullt godkänt av både palestiniern och hans proffsspacklarpolare, som sedan skjutsade hem mig i sin van. (De skulle plocka upp en kompis i närheten för mera jobb på ett annat byggprojekt på kvällen.)

Foto: Roy

Fredagen inledde jag med lite mer spacklande, och min boss Roy från Chester dök upp. Spacklandet fick godkänt av honom också, samtidigt som han konstaterade att huvuden ska rulla om det hittas skit på bygget igen. (Det finns ett litet myller av underleverantörer och arbetsgäng från olika länder, och vem som är huvudmisstänkt är för mig oklart. Eller så är det någon utifrån. Här ett intrigtips till finlandssvenska deckarförfattare.)

Fredagen avslutade jag jobbmässigt med målning i byggfirmans kontor, bland annat i herrtoaletten. (Jag börjar se nåt slags mönster här, men det var jag som föreslog att den ska fräschas upp). Sedan berättade Roy skrockande för mig och sin kollega historien om hur han på grund av någon glitch på en webbsida lyckats hyra en Chevrolet Camaro i Florida i 10 dar för totalpriset 43 euro.

Efter att ha fått ett översättningsjobb levererat på kvällen beslöt jag mig för att ge mig ut i kvällsvimlet. Jag tog bussen till stadsdelen Sliema, som sägs ha en lite mer mogen publik än grannstadsdelen St Julian’s. Och visst, trubadurer som lirar Creedencelåtar och tv-skärmar som visar Bundesligamatchen Fortuna-Wolfsburg är kanske inte huvudskälet till att 20-åringar åker till Malta.

Jag tog en öl och ett fat jalopenopoppers (fem stycken för 10 euro, hutlöst speciellt för att vara Malta), och beslöt mig sedan för att ta bussen till lilla huvudstaden Valletta. Jag hade av oklar anledning förväntat mig att det skulle vara lite smådött där 22-tiden, men det var mycket folk och lugn men bra stämning.

På uppmaning av min polare A, som var i Malta i fjol, letade jag upp puben med det genialiskt enkla namnet The Pub. Det brittiska haket är känt för att ha besökts av mången besättning från brittiska krigsfartyg – men framförallt för att skådespelaren och suputen Oliver Reed svingade sina sista bägare här, fick en hjärtattack och dog på vägen till sjukhuset (Mater Dei, antar jag) under inspelningen av storfilmen Gladiator 1999.

Jag tog en öl och satt och bläddrade i en mapp med berättelser om Oliver Reeds framfart i livet, den ena mer hårdkokt och spritstinn än den andra.

Oliver Reed blänger mot pubens ytterdörr.

Klockan var 23 när jag började fundera på refrängen. I augusti beslöt jag nämligen, i ett infall, att i ett år framöver aldrig dricka mer än två alkoholhaltiga drycker under samma dygn, så min kvot var fylld. Åtminstone fram till midnatt.

Den enda nattbuss jag hittade gick dock till partystadsdelen St Julian’s, så jag var tvungen att ta den. Ett gäng påstrukna killar i 20-årsåldern – jag tror de var lokala – fick för sig att fråga folk på bussen varifrån de kom, och sedan drog de igång hejdundrande hejaramsor för den platsen (”Macedonia! Macedonia!”, ”Ti-ra-na! Ti-ra-na!” osv), som de flesta av oss i bussen stämde upp i.

En av dem raglade fram till killen som satt bredvid mig, men han hade ingen lust att delta, så partyprissen gick vidare. Så jag blev inte tvungen att besluta mig för varifrån jag var. Efteråt slog det mig att det hade varit kul att höra hela bussen skråla ”Vasa IFK!”.

Framme i St Julian’s stod människor packade som sillar – och helt enkelt packade också, antar jag. Det var efter midnatt, så en drink eller två hade varit tillåten, men jag beslöt mig för att ta en taxi hem.

På lördag förmiddag, på väg hem från gymmet, svängde jag in till den lokala bocciklubben (alltså den maltesiska varianten av petanque, typ) och frågade om de alls spelar några matcher på sin lilla arena. Säsongen är slut, förutom ett slutspel i oktober, förklarade gubbarna vid bardisken. Men uppe i Bugibba (på öns norra sida) finns en plan där det spelas hela tiden, visste de berätta. Så jag ska försöka hinna till den planen under min tid här.

Men i kväll blir det änligen Bar Cinema i Valletta. De visar nämligen ”The Maltese Falcon” klockan 18!

(Men först ska jag fixa till lite pasta, och för det måste jag tyvärr stjäla lite till salt av min japanska lägenhetskompis. Men jag ska skaffa en identisk burk salt som hon har, som hon får behålla sedan.)

Obs, lappen är inte riktad bara till mig, utan fanns här då jag anlände. Hon har bott i lägenheten länge. Den halva tesked jag hittills norpat ur burken nere till höger hoppas jag hon inte märkt.

Mater Dei

Mater Dei heter en busshållplats vid universitetet som jag åkt förbi många gånger. ”Guds moder”, alltså. (Jag har ju trots allt latin som Andra främmande språk i min kandidatexamen från Helsingfors Universitet.)

Sedan har jag inte tänkt desto mer på den saken.

Men jag skulle faktiskt lära mig mer om Mater Dei i går kväll, efter att jag skrivit gårdagens blogginlägg.

Så här var det. Vid 21.30 tiden satt jag i vardagsrummet och smuttade på lite argentinskt vin (ni minns kanske det från min kycklingrätt tidigare i veckan) medan jag gjorde lite översättningsjobb.

Och då kändes det som om det kliade lite i vänstra ögat. Saken var den att jag på dagen råkat passera en vinkelslip som kördes igång och en liten gnista flög ett par meter, studsade mot min kind och flög upp under glasögonen och mot ögat. Visst brände det till, och det sved lite i ögat. Men med mina gymnasiestudier i fysik i ryggen tänkte jag att det varken kan finnas speciellt mycket rörelse- eller värmeenergi kvar i en liten flisa som studsat mot en kind. Det är alltså ingen fara.

Och jag vet ju att ögonirritation kan hänga kvar även om objektet som orsakat den sedan länge försvunnit.

Men där jag satt och översatte med vinglaset inom räckhåll gjorde jag misstaget att googla – och hittade den här diskussionen.

– Jag kan väl vänta och se om svedan hänger kvar, funderade jag.

Men så beslöt jag ändå att reda ut vart jag lättast kunde ta mig med mitt europeiska sjukvårdskort, om jag nu nånsin bestämde mig för att gå och kolla ögat.

Då visade det sig, vilket ni kanske räknat ut, att Mater Dei är Maltas stora universitetssjukhus.

Då det dessutom visade sig att Mater Dei bara ligger en kilometer från där jag bor så tyckte jag det kunde vara på sin plats med en kvällsvandring.

Jag packade ner datorn (så att jag kunde fortsätta sitta och översätta om det var kö), och så påbörjade jag vandringen. Den gick i mörkret längs en smal, rätt öde gata som väl närmast kan beskrivas som nåt slags halvt industriområde.

Ingen blixt. Fotat mitt i steget.

Efter ett tag kom jag fram till Mater Dei och navigerade fram till akutmottagningen.

Där kunde jag direkt gå fram till en lucka, förklara mitt ärende för en ung kille och visa mitt europeiska sjukvårdskort. Snabbt fick jag ett papper i handen, killen och bad mig slå mig ner i väntsalen (där det fanns en hel del människor) och vänta på att kallas in till rum 1.

Jag höll på att ta fram datorn ur ryggsäcken när jag hörde mitt namn nämnas i högtalarna. Jag klev in till en gladlynt sköterska i 50-årsåldern. ”Okej, gå till ögonavdelningen i sjukhusets blå flygel så kikar en läkare på ögat. Jo, du kan gå inomhus, men om du tappar bort dig så fråga en väktare om vägen”.

Den sista uppmaningen byggde nog på erfarenhet.

När jag klev ut ur sköterskans rum försökte jag hitta några tecken på åt vilket håll den blå flygeln är. Men förgäves. Däremot hittade jag en korridor med en massa streck som helt klart ledde till andra flyglar.

Så jag frågade en väktare. Som svarade att jag ska följa det gula strecket för att komma till blå flygeln.

Jag började följa det gula strecket, bara för att efter några svängar och gångar uppleva hur det gula strecket tog slut mitt i en sal som inte hade något att göra med blå flygeln.

Då kom en annan väktare gående, och jag fick direktivet att gå rakt fram i en lång korridor och sedan ta mig upp till våning tre.

Problemet var bara att det halvvägs i korridoren fanns en skylt som berättade att här får endast anställda passera. Så jag svängde in i en sidogång och tog hissen upp till våning tre. Bara för att stå utanför en mörklagd avdelning i inre medicin.

Så jag tog hissen ner igen, då en tredje väktare dök upp. ”Blå flygeln? Då ska du hitåt, jag kan visa dig.” Vi började vandra i en enormt lång, aningen böjd korridor. Kanske den längsta sjukhuskorridor jag sett.

Väktaren var ärligt sagt lite för stor för sitt eget bästa. Flämtande men leende beklagade han sig över värmen, och konstaterade att han ”ju hinner gå den här gången några gånger per dag”.

Jag övervägde att säga till honom att jag säkert klarar mig på egen hand nu, men ville inte vara oartig. Saken skötte ändå sig själv, för med kanske 30 meter kvar till det som visade sig vara blå flygeln stannade väktaren upp då hans afrikanska polare kom bärande på något som jag tyckte mig höra var en lunchpåse.

Så jag ropade ett tack till väktarn medan jag avancerade in i blå flygeln och tog hissen upp till våning tre.

Där fanns mycket riktigt ögonavdelningen. Men när jag kikade in mot avdelningen genom glasdörren såg jag inga tecken på liv. Men en lapp på dörren uppmanade besökare att ringa på en summer. En röst svarade, och jag förklarade att jag skulle träffa doktorn. Jag blev tillsagd att vänta tills jag kallades in.

Mellan hissen och avdelningens dörr fanns några 70-talsblåa plaststolar och jag sjönk ner i en av dem. Jag skulle precis plocka fram datorn när en kvinna i 60-årsåldern tungt suckande sjönk ner i stolen mitt emot mig. Hon plirade mot mig och sade nåt på maltesiska, och jag tänkte att hon var en patientkollega av det lite originellare slaget.

När jag förklarade att jag tyvärr inte förstod bad hon på engelska att få se pappret jag hade med mig. Alltså remissen. Frågan kom något överraskande, men samtidigt märkte jag att hon faktiskt hade en ljusblå pikéskjorta som det stod ”Mater Dei” på, samt nåt slags ID-kort i ett snöre.

Så jag gav henne aningen tvekande min lapp. Hon kikade lite förstrött på den medan hon konstaterade att det väl knappast finns nån läkare här mer i dag. Och så började hon fippla på sin telefon. I den stunden lekte jag med tanken att hon kanske bara låtsades jobba på sjukhuset, men tänkte sedan att det knappast kan vara en syssla man hinner hålla på med alltför länge innan man grips.

Medan jag satt i dessa tankar, och min remiss låg på stolen bredvid kvinnan, blev jag inkallad till läkaren. Kvinnan med pikéskjortan hängde faktiskt med in en bit på avdelningen, så jag övertygades slutligen om att hon säkert hade någon officiell roll, låt vara att den förblev oklar.

En rätt ung läkare tog emot mig, droppade nåt lugnande i ögat och undersökte det. ”Jag hittar inget främmande objekt i ögat, men irritationen kan ju hänga kvar”, konstaterade han. Och tillade att båda ögonen faktiskt visade små tecken på allergi.

Så jag fick ett recept utskrivet, tackade för mig, hittade småningom ut ur Mater Dei och tog den mörklagda genvägen tillbaka till boendet.

Där passerade jag förresten denna reklam, som med all önskvärd tydlighet visar att hipstern även finns i Malta.

Och allt det här kan väl egentligen ses som något slags hyllning till EU. En dryg timme efter att jag beslutat mig för att låta kolla ögat var jag tillbaka i min lägenhet, utan att ens (hittills åtminstone) betalat en enda cent, och utan någon större byråkrati än att jag skulle uppge mitt telefonnummer och var jag bodde under tiden i Malta.

Kanske Mater Dei själv hade sin hand över händelseförloppet.

Annat noterbart:

Ni minns kanske urinsätet i går? En ny och lite tråkig teori är att det kan ha varit kondens från bussens luftkonditionering. Jag hade nog redan tidigare märkt att det ibland droppar från apparaturen som löper längs bussarnas innertak, och som förser resenärerna med behagligt tempererad bussluft. Men tidigare har det alltid droppat i mellanrummet mellan två av panelerna med ventiler. Och något sådant gap fanns inte ovanför urinsätet, så jag förkastade den teorin då. Men i dag insåg jag att det kan droppa lite varsomhelst på panelerna, så det kan alltså ha varit kondens. Möjligen.

Kunde för övrigt i dag, under långt ett bussbyte, bevittna hur de maltestiska myndigheterna, bland dem tre beväpnade poliser, gjorde en genomsökning av alla lokalbussar som passerade hållplatsen. De var tydligen på jakt efter folk som vistas i landet utan tillstånd, och det de verkade göra var att tvinga män med afrikanskt utseende att lämna bussen om männen inte genast kunde visa upp de rätta pappren. En del lyckades övertyga polisen på hållplatsen, och kunde ta nästa buss, medan några tvingades in i en paketbil. Det var tidvis rätt hårda tag.

Avslutningsvis tror jag att jag tyvärr undanhåller er detaljerna i en historia som började med att en för mig okänd indier klev in i rummet där jag spacklade och utbrast ”That is shit!” – utan att syfta på mitt spacklande.

Urinfläcken – så gick onsdagen

Jag hade nästan tänkt pausa med bloggandet i dag. Men så blir det icke.

I stället tänkte jag orda lite om något av det kanske mest utbytesstuderandeaktiga man kan ta sig an: lokaltrafiken. Jag vet att jag nämnt trafiken flera gånger redan, och att den kan vara rätt rörig och stockad.

Samtidigt verkar bussnätet mycket bra, och sjudagarskortet som gäller i hela Malta kostar alltså bara 21 euro för en vuxen.

Men här några ibland lite lustiga saker jag noterat gällande bussarna:

  1. Man kan aldrig riktigt veta om de är tio minuter efter eller före tidtabellen ifall man inte håller stenkollen på appen som har uppdaterad info. Vilket jag sällan gör, eftersom jag bara slår på mobildata ibland. (Å andra sidan har väl EU fört med sig att kostnaden för roaming inte är så hög, men den gamla försiktigheten sitter i.)
  2. Klockorna i bussarna går ofta helt åt skogen, vilket kan förvirra en. Här ett typiskt exempel. Fotot ovan, där bussklockan visar 16:07, är taget 17:01 i dag.
  3. Den elektroniska skylten längst fram visar ofta långa stunder bussens nummer. Alltså inte ruttens, utan det specifika fordonets. Innan jag fattat det lämnade jag en gång i småpanik en buss som (insåg jag när jag såg bussen köra vidare) var helt rätt rutt.
  4. Något som väger upp den lilla märkligheten är det nästan Kalle Anka-doftande faktumet att bussarnas registernummer är det samma som bussnumret. Buss nummer 725 har t.ex. registernumret ”BUS-725” osv (se foto efter listan).
  5. Chaffisarna verkar aldrig hälsa på varandra när de möts i trafiken, till skillnad från i Finland. (Där man ju speciellt i fjärrtrafiken alltid ser klassikerhälsningen ”kvickt upp med handen, som sedan långsamt sjunker ner igen”.) Det här kan hänga ihop med nästa punkt.
  6. Gatorna, speciellt när man kör genom små samhällen, är ofta så smala att bilar inte ryms att mötas på grund av alla parkerade fordon vid vägkanten. En bussfärd genom sådana områden är ett ständigt bromsande, stannande, körande och ibland backande medan trafikanterna väljer vilken av riktningarna som ska ha företräde på, låt säja, den 70-meterssträcka där bara en riktning i gången ryms. Det verkar finnas viss förståelse för att bussarna ska ha företräde, men det hjälper inte om två bussar möts. Så skedde i en trång kurva när jag åkte hem från jobbet i dag, och de två chaffisarna satt i kanske en halvminut och skrek åt varann genom nedvevade fönster innan den andra chaffisen gav efter och backade.

Men så gör jag ett hopp i tiden, till morgonen. Då jag lämnade mitt rum såg jag min penna på andra sidan rummet. (En rekonstruktion kan ni se på följande bild. Pennan, med ÅIFK-logga, syns i gult i mitten av bilden, exakt som den låg på morgonen.)

Jag funderade någon hundradel på om jag skulle ta den med mig, men beslöt att det inte var nödvändigt. Det kom jag faktiskt att ångra lite på vägen hem, och det hade med en buss att göra.

När jag bytte buss i Valletta så satte jag mig nämligen på ett säte som visade sig vara dyblött.

Jag flög upp, och konstaterade att vätskan endast penetrerat byxbaken vid min vänstra skinka, och att jag ingalunda var genomblöt (jag hade ganska stadiga målarbyxor på mig.) Jag satte mig på sätet bredvid och försökte diskret luta mig över det blöta sätet för att avgöra om det var urin jag hade att göra med. Jag blev inte helt klar på det. Det luktade inte så mycket, men samtidigt antyder fläckens form att det inte är en flaska som läckt.

Eftersom jag – kanske något fördomsfullt – resonerade att chaffisen möjligen skulle skita i sätet (bildligt talat), så önskade jag att jag tagit med pennan så jag kunnat skriva en varningslapp och lämnat den på sätet. Nu fick jag nöja mig med att berätta om saken för chaffisen, vars min lämnade mig i total ovisshet om han tänkte göra något åt saken.

På jobbet då? Det blixtrade, åskade och regnade något otroligt över Malta senaste natt, och jag tänkte mig att min brittiska boss Roy skulle tvingas till akuta åtgärder vid höghusprojektet han basar för. Men allt var lugnt, även om det nog runnit in en del vatten i bygget, men man jobbar bara med skalet än så länge.

Jag inledde dagen i byggfirmans kontor med att kakla de ändgolvlister som behövde sågas (se tidigare inlägg), och så drog vi iväg till höghusbygget. Där höll en underleverantör – en förman och 3-4 andra killar – på att bredspackla väggar. Jag har bara bredspacklat några väggar i mitt liv, och då har det handlat om renoveringsobjekt där väggarna varit hyfsat släta redan innan spacklingen. Här handlade det alltså om nakna cementbyggstenar av maltesisk modell, så det var med viss bävan jag konstaterade att Roy satte en bredspackel i händerna på mig för att ”‘ave a go!”.

Inte var det väl nån katastrof, det lilla jag hann göra, men jag kan lugnt konstatera att resultatet inte var helt i paritet med de maltesiska proffsspacklarnas. Så Roy tog över och demonstrerade samtidigt hur man åtminstone i England, nån halvtimma efter att man spacklat, skvätter vatten på spacklet och går över det på nytt för att polera ner ojämnheter. Då slipper man slipa eller skrapa väggen.

En viss diskussion uppstod om tekniker, för maltesarna körde med rätt raka spackeldrag, medan Roy betonade vikten av cirkulära rörelser. Själv var jag rätt nöjd över att diskussionen om tekniker uppstod, eftersom jag kände mig lite skamsen över min relativa spacklingsrostighet.

Nåja, i morgon ska jag spackla gips två våningar under jord i ett litet rum där man i misstag spacklat med vanligt spackel. Jag antar att det är nåt maskinrum för hissen eller liknande, vars väggar aldrig kommer att studeras.

På bygget finns en äldre murare i sliten, blå keps som verkar ha nåt slags spindeln-i-nätet-roll. (Exakt vilken är inte helt klart för mig, för underleverantörer är ju inblandade och dessutom är en firma ansvarig för själva skalet och en annan för finishen, om jag förstått saken rätt.)

Hursomhelst, den gamle muraren har en småbister no bullshit-uppsyn av det slag som i Finland kännetecknar personer som säger fem ord per dag. Men han är en kul typ, och verkar inte ha nåt emot mig. Murarens son, en atletisk kille i kanske 35-årsåldern, har lärt sig hantverket av sin farsa, och är otroligt nog den som verkar mura upp hela höghuset.

Vi stod och följde med hur sonen i snabb takt och mycket exakt murade upp 30-kilosblock efter 30-kilosblock i ytterväggen. ”Problemet är att han tror att han är en maskin”, förklarade farsan för mig med en blandning av oro och stolthet. Och det såg faktiskt ut som nåt slags Mariospel när murare junior arbetade.

Farsgubben pekade sedan på ett äldre hus, och konstaterade att stenarna i det väger 80 kilogram, och att han hunnit ensam bära upp och mura många sådana stenar tidigare i livet. ”Kläm hårt på min högra axel, jag känner ingenting på grund av att jag burit upp stenar på den!”, demonstrerade han de spår som jobbet lämnat efter sig i kroppen.

Så där i allmänhet kan jag konstatera att snacket på byggprojekt förstås verkar vara de samma världen över: bra och mindre bra underleverantörer, trängda tidtabeller, kundönskemål om förändringar som kanske inte nått fram till alla ännu osv osv. Och, inte att förglömma: arkeologiska undersökningar. Snart ska arkeologer, helt normalt, dyka upp bredvid bygget – där det ska byggas ett annat hus – för att gräva efter eventuella fornlämningar. Det här resulterar förstås i skämt som att ”vi borde hämta hit ett par skelett från nån kyrkogård så att de blir nöjda”.

(Ni kanske märker att jag ger lite mer detaljer här, och det hänger ihop med att Roy konstaterade att jag kan skriva om vadsomhelst i bloggen. Men jag håller det ändå lite försiktigt, med tanke på hur bloggen antagligen är obligatorisk läsning för många malteser och att jag inte vill avslöja några företagshemligheter. Roy tyckte ändå att han för bloggen borde ta en bild av mig iförd bolagets mundering vid höghusbygget.

Sedan blev det en sväng till huvudkontoret där jag målade några väggar medan kundbesök pågick strax intill. Bra övning i att måla utan att det stänker.

Just ja, i går nämnde jag visst nåt om att jag sett en grillplats på marken vid höghusbygget. Det visade sig att den varit i gång åtminstone i lördags (då byggarna jobbade) då en gris snurrstektes på Asterixmanér.

Avslutningsvis en intressant observation jag gjorde i morse i byggbolagets skrubb där de förvarar dricksvatten. En miss i processen har gjort att en flaska innehåller vatten men saknar kork. Jag hoppas det var nåt liknande som orsakat det blöta bussätet. Men mina arbetsbyxor har för säkerhets skulle fått sig en omgång i tvättmaskinen medan jag skrivit.

Duschsilen är rensad – så gick tisdagen

6.20 klev jag på bussen från San Gwann för att ta mig till första praktikdagen på byggfirman nära flygfältet. Enligt tidtabellen kunde jag ha tagit en buss en halvtimme senare, men jag har hört så mycket om Maltas trafikstockningar att jag inte ville chansa.

Med facit på hand visade det sig: 1) att jag antagligen hade hunnit fram till klockan 8 också om jag tagit en senare buss, och 2) att snacket om att det inte är så noga exakt när jag dyker upp faktiskt stämde.

Men jag ”aim to please”, så nu blev det så här. I morgon är jag klokare.

Nåväl, det var planenligt bussbyte i Valletta, där jag räknat med att hinna köpa en fylld semla. Vilket jag gjorde, tillsammans med en flaska vatten för överkomliga 1,80.

Men det intressanta var att då jag, på väg att köpa mackan, passerade min nästa buss så satt en typ som såg ut att vara 10 år i förarsätet, iklädd chaffisväst. För ett ögonblick lekte jag med tanken att han kanske hade någon avvikelse som gjorde att han såg extremt ung ut.

Men när den egentliga chauffören dök upp visade det sig att förklaringen var enkel: den första killen var helt enkelt cirka 10 år.

Den unga chaffisen skymtar i gult längst fram.

En liknande grej inträffade senare på dagen i en liten byggaffär. Bakom disken stod en kille i kanske 12-årsåldern, som på knagglig engelska försökte betjäna oss. När han erbjöd oss grillkol i stället för spackel insåg vi att det är bäst att invänta det som antagligen var hans far. (Grillkolet var, insåg jag senare, kanske inte så långsökt. För när vi senare besökte bygget där jag ska jobba i åtminstone en vecka så tyckte jag mig se en kolgrill på marken där jag antar att byggarna värmer sin lunch.)

Det handlar tydligen inte om någon Följ föräldern på jobbet-dag, för skolorna startar först om ett par veckor. Antagligen är det helt enkelt barn som hänger med föräldrarna för att de är ”tvungna”, och som förstås kanske lär sig nåt på kuppen.

Men nu har jag hoppat i tiden lite. Jag var alltså ute i rätt god tid på morgonen, så jag klev av några hållplatsen före jobbet och strosade runt i den pittoreska lilla staden Luqa. Medan jag nynnade på Susanne Vegas ”My Name is Luka” och förgäves försökte hitta en kopp kaffe fotade jag denna ståndsmässiga återvinning:

Tisdagen är ”recyclable waste”-dag i Malta.

Enligt ett rullande – och för Malta rätt nytt, tror jag – schema ställer man ut olika sorts skräp olika dagar. Tisdagar är det återvinningsbart som gäller, vilket innebär att man sätter papper, metall och plats i en och samma påse. Det sorteras senare (både med maskin och manuellt, har jag läst mig till), men är kanske inte helt lyckat. En maltes jag snackade med menar att vätskor från plast- och metallburkarna ofta väter ner pappret, vilket försvårar återvinningen.

Jag gick vidare mot jobbet, längs en väg som fick mig att känna mig som i en spaghettiwestern, vilket förstås inte är en helt ovanlig känsla på de här breddgraderna.

Nästa bild visar hur nära Maltas flygfält vi ändå befinner oss.

Hur jobbdagen gick? Tackar som frågar. Som jag nämnde i går är första projektet att måla om min förmans och hans kollegas kontorsrum. På grund av diverse möten, resan till byggaffären & husbygget som jag redan nämnde samt en avstickare för att klistra upp en fönsterdekal på en sminkbutik kom jag i gång ordentligt först på eftermiddagen. Men då murade jag med okej fart golvlister i kakel runt hela kontorsrummet, allt medan kundbesök pågick någon meter därifrån.

Nya lister i gammalt kontor. I morgon tar jag mig an väggarna.

Och är det inte därför man är studieledig, och satsar på ett branschbyte, eller åtminstone lägger till en bransch till sin gamla: att hitta sig själv kaklande under ett skrivbord på Malta, medan lokala par sitter bredvid och väljer var de vill ha sina eluttag i sin kommande lägenhet.

Fick sedan – i regnet – skjuts hem av bossen.

På kvällen blev det ett gymbesök (här ett lämpligt suddigt smygfoto på väg ut, som tyvärr inte visar hur proppfullt det var där i kväll.):

På väg hem tänkte jag ta en drink på Mensija Bar där jag i går – från gatan – råkade se ett monumentalt ”gällivarehäng”. Men det var stängt. Så där kunde jag inte hänga, så att säga.

Fast den korrekta benämningen, hälsar min sambo som till skillnad från mig faktiskt läst wikiartikeln jag länkar till, är väl ”raggarskåra”. Men vill jag nog hävda att ”gällivarehäng” börjar dominera som begrepp – korrekt eller inte. Kolla t.ex. här!

Stängt.

Annat intressant?

Jo, till exempel denna otroligt branta garagenedfart. Bilden gör inte nedfarten rättvisa (jag ville inte stå allt för länge och fota utanför en bostad), men vi talar alltså nästan om 45 grader här.

Men nu höll jag på att glömma det som den kittlande rubriken refererade till. Golvsilen i duschen har dragit dåligt, och i kväll tog jag mig med provisoriska plasthandskar an den. Bilderna säger väl det som behöver sägas.
Nu drar det bättre.

Och jag drar mig mot sängen, för lite frilansöversättningsjobb och sedan sömn. Återkommer nån gång senare i veckan.

Så gick måndagen

Som jag visst berättade i morgonens inlägg skulle jag dra i väg på träff till praktikförmedlarbyrån som Axxell samarbetar med. När jag väntade på bussen i San Gwann (som förresten är maltesiska för S:t John – helgon är stora här) så blev jag vittne till denna leverans av vitvaror till en höghuslägenhet.

Klockan 10 bänkade jag och tre ynglingar från Ungern oss i ett mötesrum där den sympatiska Cristina gav oss ”the dos and dont’s” när det gäller boendet och praktiken och eventuella praktiska problem som kan uppstå.

Sedan hämtade en minibuss oss och vi begav oss ut på en runda upp och ner längs hela östra sidan av ön. De unga ungrarna skulle nämligen praktisera på varsitt hotel, och ett av dem var på norra sidan av ön, till och med längre norr än turistorten Bugibba som jag var på utflykt till i går.

Ghadira Bay.

Vi betade tillsammans av alla de fyra praktikplatserna. Och medan praktikanten, Cristina och hennes nya kollega Anastasia (som nu lärs upp i hur man tar hand om folk som ska läras upp, om ni hänger med) gick in och snackade med arbetsgivaren så kunde vi andra strosa runt i gannskapet.

En av ungrarna ska praktisera på ett hotell närmare Valletta, och i närheten tog jag denna bild. Observera hur ekonomiska varningarna är på maltesiska. Språket verkar vara motsatsen till walesiska, där samma varningar antagligen krävt en fem gånger större skylt.

Sedan bar det, som sista anhalt, i väg mot byggfirman där jag ska praktisera. Den finns nära flygfältet, vilket knappast underlättar den också annars så stockade Maltatrafiken. Här ett litet smakprov:

Jag satt förstås och tänkte hur i hela friden jag ska göra på morgnarna för att hinna fram till jobbet i tid. Jag skulle väl knappast ta mig till huvudkontoret vid flygfältet varje morgon, men ändå. Skulle jag tvingas stiga upp 4.30 för att – eventuellt via ett par bussbyten – säkert befinna mig på nåt bygge kl. 7?

Vi gick in på firmans område, och kontrasten till de rätt lyxiga hotellkvarter vi stannat vid tidigare under resan var rätt stor. Byggfirman sysslar mycket med betong – också till försäljning – och vi klev alltså in på ett gigantiskt område där betongbilar dammade ut och in genom huvudporten, efter att ha fyllt sina trummor med ”det vita guldet” (har nån nånsin kallat det så?).

Vi lyckades navigera oss fram till ett kontor, där det visade sig att en mycket trevlig britt blir min förman. Jag ska jobba som målare på ett husprojekt de har som han är ledare för. Men först ska vi inleda det hela med att jag målar hans kontor på tisdagen.

Själv jobbar han inte med målning nu, men förklarade att han gjort det i 20 år i England och är en fena på teknik. Så han lovade syna mina penseldrag i sömmarna. Det här låter bra.

Farhågorna gällande bussar visade sig vara onödiga. Jag dyker upp så snabbt jag kan på morgnarna, var inställningen.

Så i morgon målar jag alltså kontoret, och på onsdan blir det första dagen på husprojektet.

Väl hemma i lägenheten – efter en sväng via Lidl – vred jag ihop kyckling i vin, enligt recept av Eldkvarn-Plura. Men där ska det egentligen vara Manzanillasherry, med det hade de inte på Lidl. Så det fick bli argentinskt vitt vin för 3 euro i stället.

Bon appétit!

Notera de till synes chosefritt utplacerade brödbitarna.

Ja det höll jag ju på att glömma. Jag har sett många boccoklubbar, alltid med en bar i klubbhuset. Jag började fundera på om det är barer som kommer igenom nåt hål i lagen genom att för syns skull ha en sportklubb knutna till sig, men så gick jag förbi den här fantastiska arenan i mina kvarter.

Boule, petanque, bocco, boccia… de här spelen flyter ju ihop. Men dessutom ser jag nu att Malta har en egen variant som ofta kallas bocci. Tyvärr har jag inte sett någon lira vid klubbarna ännu, så kanske teorin om kryphål i lagen får leva kvar ett tag till.

Ja, och så tänkte jag – efter att tidigare skrivit att lägenheten är spartansk – konstatera att det kanske mest handlar om det enkla sovrummet. Visst är den rätt sparsamt möblerad överlag, och vettigt är ju det, men med ett rejält tilltaget kök/vardags rum. Förstås med gasspis för oss gourmander.

Nu börjar det

Måndag morgon. Vy från det gemensamma kökets balkong.

Uppe med tuppen. Det dök upp två nya hyresgäster i lägenheten i går (tror jag, jag har bara träffat den ena). Och man är ju rädd att det ska finnas maratonduschare bland dem och att det gemensamma badrummet ockuperas i en timme. Så jag steg resolut upp hyfsat tidigt och skötte ”aamutoimet”, för att citera president Ahtisaari. Klockan 10 ska jag infinna mig på utbytesarrangörens kontor, och bl.a. betala 100 e i pant för rummet. (Pengarna får jag tillbaka utifall jag inte trashat rummet.)

Sedan blir det alltså träff med byggfirman, där jag börjar praktisera i morgon. ”Dress appropriately” inför mötet, stod det i ett mejl. Vad det betyder då man ska träffa ett byggbolag vet jag inte riktigt, så jag kör mitt vanliga casual.

Här förresten en uppifrån bild av ”min” gata. Den är så kort att namnet inte finns i Google Maps, viljet bidrog till att den unga chauffören som natten till söndag hämtade mig från flygplatsen (och som, slår det mig nu, liknade den svenska rockgitarristen Daniel Gilbert i Augustifamiljen) hade problem att hitta huset. Här kör man inte så mycket med gatunummer, utan med små, målade porslinsskyltar på varje hus med husets namn. Att hitta dem i halvt kolmörker är inte helt lätt.

Triq it Torri Rumen (så heter gatan).

Dygn 1

Jag flög med Lufthansa som, till skillnad från Finnair, kunde ta mig till Malta på lördagen. På så sätt fick jag hela söndagen på mig att ”landa” (ingen ordlek avsedd). Mellanlandning i Frankfurt, men vad gör det när Lufthansa fortfarande bjussar på snacks och drycker också om man har backpackerbiljett. Så det blev totalt två chokladstänger och ett par kaffe+vin för mig, Och på tal om vin: för facila 1,849 euro kan man på flyget köpa en vinkärra som liknar dem som kabinpersonalen rullar runt i gången. Antingen är det här en helt galen eller en helt genialisk idé.

Här är jag, framför huset där jag bor, i staden San Gwann norr om Valletta. Det är en spartansk trerummare som jag delar med några andra. Nåja, det om det. (Jag kunde förstås berätta om hur jag, några timmar innan den här fridfulla bilden togs, stod mitt i natten i det mörka, trånga trapphuset och insåg att jag inte var helt säker på vilken lägenhetsdörr som var min. Jag småchansade, och var beredd på att får höra någon i ringa polisen där inne – men det var rätt dörr. Dörrarna har alltså varken nummer eller namn på sig, så jag var inte helt 100.)

Men nu inser jag tyvärr att jag måste börja tänka på refrängen (efter att på min telefon sett Finland förlora mot Italien i fotboll). Så jag lägger – utan närmare förklaringar – ut lite bilder från min första Maltadag, söndagen den 8 september.

Det visade sig vara den allmänna helgdagen Victory Day här, som är en minnesdag som kombinerar minnet av tre historiska belägringar av Malta. En av belägringarna – den under andra världskriget – kan man läsa om i Michael Tamelanders bok ”Malta: Kriget i Medelhavet 1940-42” som jag råkar ha med mig som reselektyr.

Jag var grymt tidigt i farten i dag, bland annat eftersom jag inte hunnit handla mat på natten. Så sjutiden på morgonen besökte jag både ett par småaffärer i grannskapet + den lokala Lidl-butiken. Sedan skaffade jag ett busskort och tillbringade dagen i Valletta och i Bugibba (som ligger på norra sidan av huvudön).

Jag skaffade ett kort till det lokala gymmet 24/7 Fitness (kortet är otroligt nog bara en papperslapp och inget nyckelkort, för gymmet har någon på plats dygnet runt.). Så på kvällen tog jag en session där, efter att ha skippat idén att se filmklassikern ”Casablanca” på Cinema Bar i Valletta, dit jag tagit mig för andra gången under dagen. Men jag fick i stället bland annat uppleva Tottenham Hotspurs lokala fanklubbskontor, så dagens andra Vallettabesök var ingalunda bortkastat.

You’ll never walk alone. Eller, tja, det gjorde jag ju. Men fann tecken på andra Spursfans. (Tack till A som tipsade mig.)

I morgon är det måndag, och då ska jag först besöka byrån som sköter själva utbytet, och sedan åka på introduktion till byggfirman. Hörs!

Sovummet.
Har Malta varit inblandat i Europeiska kulturhuvudstadsåret nån gång? Det skulle kunna förklara det här.
För 21 euro får man åka buss hur mycket man vill i en vecka.
Vy från Valletta.
Det här verkade vara nåt slags privata badstugor. Men det är förstås bara jag som killgissar.
En rätt vanlig syn. Ytbehandlare behövs.
Gigantisk spenatrulle + kaffe för 1,60 e,
Bugibba, på norra sidan av huvudön.
Så ett par bilder från Maltas universitet, som har sitt campus någon kilometer från där jag bor. Mycket öppna pelargångar, och gångar som löper genom hus, och små torg och ekologiska parker i ett ganska intressant virrvarr. Men bara jag och två väktare (som syns på nästa bild) verkade finnas där på söndagen.

Jag

Jag, Jean Lindén, är en journalist i Åbo som studerar till byggnadsmålare vid Axxell i Karis.

Här rapporterar jag från min praktik i Malta september -19, där jag ska jobba som målare på ett stort byggbolag.

Varför just Malta, förresten?

1) Jag har inte varit där tidigare.

2) Det är den mest fjärran plats Axxell har Erasmus-samarbete med just nu (om jag inte missat nåt).

3) Vädret i september. I Malta. Och i Finland.

Innan jag fick idén att söka praktikplats på Malta var det är ärligt sagt inte enormt mycket jag kände till om landet. En östat i Medelhavet där en massa spelbolag har kontor, den gamla film noir-klassikern ”The Maltese Falcon” (som i och för sig inte har så mycket med Malta att skaffa), vaga minnen av kvinnor i långklänning som klämmer fram generiska ballader på engelska i ESC, ett och annat sportminne, att ön haft rätt starka kopplingar till England… ungefär dit nådde väl mina Maltakunskaper.

Nu vet jag lite mer, men det tar vi en annan gång. Nu drar bloggen i gång, med lite oregelbundna uppdateringar.

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång